EU, eller dess första trevande ursprung Kol- och stålunionen, skapades för att göra det omöjligt med nya krig mellan Frankrike och Tyskland, dessa två länder som i århundrade efter århundrade krigat med varandra. Och eftersom det aldrig är folken som startar krig så brydde sig EU:s grundare inte om folken. Det var eliterna som skulle förhindras att starta krig.
Den ursprungliga tanken var alltså ald-rig att engagera väljarna i EU. Utvecklingen har sedan gått mycket längre än vad Jean Monnet och Robert Schuman hade tänkt sig. Och nu höjs rösterna i kritik. Unionen måste demokratiseras.
Men det är lättare sagt än gjort. Folkliga frågor är just sådana frågor som medlemsländerna eller rent av kommunerna bör ägna sig åt. Sociala frågor, socialförsäkringar, skola, sjukvård och annat som brukar få väljarna att engagera sig, bör inte skötas av EU. Unionen ska ägna sig åt handelsfrågor, konkurrensfrågor, internationell miljöpolitik, gränsöverskridande brottslighet, kamp mot sexhandel över gränserna, kanske valutapolitik och utrikespolitik etc. Inget av detta får väljarna att kasta sig till valurnorna.
I Frankrike är det uppenbart att många av dem som röstade nej till förslaget om ny författning för EU verkligen önskar att EU ska ta sig an sociala frågor. Det är de som vill ha mer överstatlighet i EU, mer socialism, mer federalism,
mer makt åt EU-kommissionen. Men när svenska väljare klagar över att eliterna styr, då menar man att EU borde ha mindre makt, att de federala inslagen skulle minskas, att medlemsländerna skulle få mer att säga till om. Många svenskar, och frågan är om inte Göran Persson själv hör dit, vill att EU ska förvandlas till en helt mellanstatlig organisation, alltså en där varje stat har vetorätt i alla frågor.
Men i en mellanstatlig organisation har väljarna inget inflytande alls utom att man kan rösta bort sin egen regering i nästa val. Förhandlingarna sker bakom stängda dörrar och genom diplomater, så som utrikespolitik alltid har skötts.
Om man däremot vill ge väljarna verklig makt i EU då måste inslagen av överstatlighet i stället öka. Om EU-parlamentet skulle få ett stort inflytande, om Europas väljare skulle få utse kommissionen eller ordförande i rådet skulle deras makt öka avsevärt. Men samtidigt skulle medlemsländernas inflytande minska lika mycket.
Vilket är bäst? Den franska önskan om mer av superstat eller den engelska viljan att bevara medlemsländernas självständighet? Frågar man de svenska väljarna är jag ganska övertygad om att de skulle föredra den engelska modellen. Men då kan man inte samtidigt klaga över det demokratiska underskottet. Det är antingen eller.
EU är en konstig skvader, en typ av organisation som aldrig har prövats förut. En beskrivning av hur unionen fungerar blir föråldrad bara några år senare. EU är både överstatligt och mellanstatligt. För närvarande dominerar det mellanstatliga, men det inte sagt att det alltid kommer att förbli så. Det är politikerna som bestämmer.
Flera medlemsländer, åtminstone bland de gamla 15, står inför ett skifte av ledare. Det gäller både Tyskland, Frankrike och England och möjligen också Italien. Vem vet vad detta kan betyda för EU:s framtid?
EU är en paradox, en humla som kons-tigt nog flyger fast det borde vara omöjligt. Framtiden är i dag synnerligen oviss. Nu väntar med all sannolikhet en tid av eftertanke eller handlingsförlamning, hur man nu vill beskriva det. Men EU kommer aldrig att tillfredsställa alla.
Unionen står alltid inför ett val mellan mer överstatlighet eller mindre, mer socialism eller mer marknad, mer demokrati eller mer mellanstatlighet. Någon folklig organisation kommer den av allt att döma aldrig att bli. Men om unionen inte fanns skulle vi i alla fall vara tvungna att uppfinna den.
Gunvor Hildén
fristående kolumnist