I Fas 1 erbjuds rådgivning och enklare stöd i arbetssökandet. Fas 2 handlar främst om vidareutbildning. Fas 3 går ut på att återaktivera den sökande i någon aktivitet som inte kan konkurrera ut andra jobb. Det är å ena sidan tänkt som sysselsättning, för att undvika passivisering, och å andra sidan avsett att öka kontaktytan med arbetslivet.
Tanken är god, men att systemet har problem är uppenbart. Redan i dag finns kring 26 000 arbetslösa i Fas 3-åtgärder, och antalet väntas öka snabbt, utan att det sker någon märkbar vidareslussning in i fasta arbeten.
I många fall har Fas 3-placeringarna visat sig vara meningslösa låtsasjobb, i andra fall råder motsatt problem. Arbetsförmedlingens undersökningar visar att nästan hälften av Fas 3-programmets deltagare har sysselsatts med vanliga jobb, vilket innebär att de, mot mycket låg ersättning, håller anställningar i företag som annars förmodligen hade vänt sig till andra arbetssökande. Detta strider helt och hållet mot programmets grundidé, skadar arbetsmarknaden som helhet, och innebär — om det inte leder vidare till anställning — en oacceptabel exploatering av de långtidsarbetslösa själva.
Oppositionens riksdagsutspel bidrar å andra sidan inte med några egna lösningar. Det är ohederligt att låtsas som om enbart en blockering av Fas 3-arbetet skulle kunna hjälpa någon till arbete.
Den som hamnar i Fas 3 har redan genomgått en mängd åtgärder, och varit arbetslös i minst två år, ofta mycket längre: i genomsnitt åtta, och i en femtedel av fallen i mer än ett decennium. De ibland extrema långtidsarbetslöshetsfall som Fas 3-åtgärderna är avsedda att hantera har inte alltid enkla lösningar.
Den svenska arbetsmarknaden blir allt svårare att tränga in på, med allt färre enkla låglönejobb, och allt högre krav på produktionsförmåga och specialisering. Därmed har en nisch på arbetsmarknaden stängts, som annars hade kunnat vara lämplig som ingång för den som inte lyckats få jobb genom andra åtgärder.
Det kan omöjligen vara fel att försöka återplacera dessa personer på arbetsmarknaden, för att bryta den onda cirkel av utanförskap de fastnat i. Däremot är det naturligtvis värt att försöka finslipa formerna för arbetet, bland annat genom att bättre följa upp och övervaka placeringarna, men knappast genom ett moratorium på den enda åtgärd som existerar i dag.
Att förändringar i Fas 3-programmet blivit nödvändiga är helt uppenbart. Men ingen får jobb för att vissa riksdagspartier ägnar sig åt populistiskt poserande.