Att kritiken inom partiet inte tystnar är uppenbart. Tydligast är Mona Sahlin, som ju inte har något att förlora. Krisen har rötter långt tillbaka i tiden, framhöll hon i går i P1 Morgon. Problemen har utvecklats till en akut ledarkris, ansåg hon. Nästan varje dag tänker hon ”Nej, gör inte så!” om sina partikamraters utspel.
Ylva Johansson, tidigare S-minister och nu vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, skrev i sin blogg på nyårsdagen att partiets usla opinionssiffror – bara 25,3 procent i Svensk väljaropinions mätning – är ett allvarligt underkännande av socialdemokratin och partiordföranden. I en kommentar säger hon att hon inte kräver Juholts avgång.
Kanske det, men det innebär ändå en allvarlig kritik mot partiledaren.
Att det förekommer intern kritik har vi vetat länge, men den har varit lite inlindad och inte så konkret att man krävt partiledarens avgång rent ut. Det allvarligaste för Håkan Juholt är att kritiken fortsätter också när det inte finns något dagsaktuellt utspel att hänga upp den på. Länge sprätte ju hans ständiga ”juholtare” som popcorn, men det varit mera tyst den senaste tiden.
Kommer Håkan Juholt att tvingas avgå, kanske till kongressen nästa år? Om det fanns en naturlig efterträdare hade han nog redan fått gå. Men Socialdemokratins stora problem är ju att det inte finns någon sådan. Juholt var en kompromisskandidat mellan partiets höger- och vänsterfalanger. Högerfalangen hade styrt partiledarvalen i många år, så nu vägrade vänsterfalangen att ge sig. För att hitta en acceptabel lösning fick man leta djupt ned i leden. Falangstriderna pågår uppenbarligen fortfarande. Det är betydligt lättare att hitta nya partiledare när man har regeringsmakten.
Kanske går det inte att ena partiet kring någon person och så får Håkan Juholt sitta kvar, något som nog skulle mottas med en viss förtjusning av Fredrik Reinfeldt. Det skulle kunna betyda ytterligare fyra år vid makten för alliansregeringen.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist i UNT