Kommitté på villovägar
Sverige har för många kommuner. En tredjedel alltså 100 i stället för dagens 290 vore nog. Det tycker Sören Häggroth som är generaldirektör för Fortifikationsverket och den statliga Ansvars-kommitténs utredare i frågor som gäller förhållandet mellan kommunerna och staten.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Faran tycks vara överhängande att kommittén lägger ett renodlat administrativt uppifrånperspektiv på sitt uppdrag och bortser från frågor som handlar om demokrati och medborgerlig delaktighet i beslut som berör deras vardagsliv. Sören Häggroths resonemang är ett ovanligt tydligt exempel på detta.
Hur många kommuner som lämpligen bör finnas i ett land som Sverige, med stor yta och en befolkning som är både liten och ojämnt fördelad, kan inte fastställas med någon enkel formel. Vissa vidsträckta eller folkrika kommuner kan mycket väl delas, som när Knivsta kommun bröts ut ur Uppsala. I den verkliga glesbygden kan sammanläggningar vara det enda sättet att behålla service och demokratisk infrastruktur.
På femtiotalet minskades antalet kommuner från ca 2500 till drygt 1000. På sjuttiotalet minskades antalet igen till 278 och sedan dess har alltså ett antal nya kommuner bildats. Att nu medvetet försöka styra utvecklingen mot ca 100 kommuner om 10 år, vilket tycks vara Häggroths tanke, innebär att man med öppna ögon ignorerar de medborgerliga reaktioner som sedan 70-talet har lett till att flera kommuner som har upplevts som för stora nu har delats igen.
Priset kommer att bli ett kraftigt ökad avstånd mellan väljare och valda och en växande risk för främlingskap bland medborgarna inför den politiska processen. Medan de flesta som i dag åtar sig kommunala uppdrag gör det på grund av ett engagemang i den egna vardagen kommer rekryteringen till uppdrag i de 100 nya jättekommunerna sannolikt i allt högre grad att bestå av personer som i första hand ser uppdraget som en språngbräda för en karriär på högre politiska nivåer.
Sammanslagningar kan vara motiverade där resurser och personalbrist är verkliga problem. Men sammantaget förefaller det mera troligt att Sverige i dag snarare har för få kommuner än alltför många. I stället för att lägga enhetliga mallar vad gäller storlek och service över landet borde man i stället vara öppen för större variationer och flera "asymmetriska" lösningar.
Alla kommuner måste inte ha precis samma uppgifter. I vissa delar av landet kan små kommuner samverka om gemensamma angelägenheter, i andra delar av landet kan en stor kommun eller en lösning där ett landsting eller en region tar ansvar för vissa uppgifter vara att föredra. Sverige är inte enhetligt och kommer aldrig att bli det. Men behovet av närhet och demokratisk förankring finns överallt.