Det är när 40-talisterna går i pension som problemen börjar på riktigt om man får tro analytikerna. En titt i de rapporter som läggs fram med jämna mellanrum visar att missförhållandena är allvarliga redan nu, men ropen skallar för döva öron. Det är dessutom en ovanligt stor grupp som från och med nästa år och ett decennium framöver gradvis försvinner från arbetsmarknaden. Hur omvårdnaden och försörjningen av dem ska gå till, både ekonomiskt och rent organisatoriskt är en fråga som politikerna borde ha tagit itu med för länge sedan.
En kartläggning gjord av Kommunförbundet visar att fyra av tio som jobbar inom äldrevården saknar relevant utbildning och bland de nyanställda är siffran än högre. Andelen som har önskvärd kompetens är därmed lägre än i något annat vårdyrke. Enligt en utredare vid landstinget är det en indikator på samhället syn på gamla i stort. Däri kan ligga viss sanning. Inga av de ovan presenterade siffrorna väcker tillbörlig anstöt när de presenteras i media. Personalen har gått på knäna i åratal, fönster står alltjämt otvättade och de äldre återfinns i sina sängar med än värre liggsår än i den förra rapporten.
Vi kan knappast förvänta oss några förbättringar, snarare tvärtom. Det kommer som bekant inte att bli färre pensionärer i framtiden, utan betydligt fler. Ändå görs inget i det hopplöst stagnerade Vård-Sverige. Tyder det på cynism och ointresse från den övriga befolkningen? Det går inte att utesluta, men en stor del av sanningen ligger i resursbristen.
Äldrevården slukar enorma summor pengar och de måste redan i dag tas från andra områden. Så gott som alla kommunala verksamheter, inte minst skolan, är redan i dag hårt bantade och vill inte avstå ytterligare resurser, även om det är för en god sak. För att klara av de stora pensionsavgångarna måste i stället vården reformeras och nya metoder övervägas. För att de äldre ska få det bättre behöver man tänka utanför ramen och öppna för nya initiativ och möjligheter.
Framgångssagorna är inte många men de som finns tål att ta fasta på. Ett utmärkt initiativ som tagits i Uppsala är att anställa en läkare som gör hembesök hos äldre. Detta beräknas ha sparat omkring 20 miljoner under tre år. När trycket på primärvården är så högt som det är i dag hänvisas många till akutvård, och kostnaderna blir onödigt höga.
Det finns annars tyvärr väldigt få enkla lösningar när det gäller äldrevård. Det måste få kosta pengar och som det ser ut i dag måste man ta dem någonstans ifrån. Att anhöriga ska stå för större delen av omvårdnaden är helt orimligt. Omorganiseringar är nödvändiga och någonstans måste man dessutom dra gränsen för vilka tjänster kommunen bör tillhandahålla. Men som det ser ut i dag finns ingen risk att kommunen ska vara för generös mot sina äldre.