Budgetstridens betydelse var i den meningen marginell – den ägde nog i första hand rum för att Socialdemokraterna ville ha en konfliktfråga. När de, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och med tillfälligt stöd också av Sverigedemokraterna, såg möjligheten att tillfoga regeringen ett nederlag så var frestelsen omöjlig att motstå. Det är svårt att se vad regeringen hade kunnat göra för att avvärja striden – utöver att dra tillbaka en del av sitt eget budgetförslag.
I stället förlitade man sig på att den ordning som respekterats sedan 90-talskrisen – att budgeten tas i ett sammanhang och med ett enda beslut – skulle respekteras också i år. Förmodligen antog man att Socialdemokraternas egenintresse av att själva kunna föra en sammanhängande ekonomisk politik om de kommer tillbaka i regeringsställning skulle bli avgörande. Men Socialdemokraterna har tvärtom chansat på att denna strid skulle vara glömd efter några månader.
Kanske blir det så. Kanske inte. Men risken är uppenbar att Magdalena Andersson som sannolik finansminister i en rödgrön minoritetsregering kan råka ut för samma sak som Anders Borg råkat ut för i år – att en tillfälligt hoprafsat majoritet, utan eget sammanhängande alternativ till regeringens budget, plockar bort bitar ur budgeten i efterskott.
Men detta är bara en del av det som kan hända när samsynen om hur budgetbeslut ska tas nu har brutits. Denna gång handlade det om en skattesänkning som uteblev. Budgeten förstärktes i stället för att försvagas.
Men budgetar kan också förstärkas genom att man avstår från vissa utgifter, kanske sådana som en S-ledd regering anser vara särskilt viktiga. Dörren har öppnats för nya tillfälliga minoriteter att plocka bort delar av statsbudgeten också kommande år. Respekten för budgeten som politiskt styrmedel urholkas ofrånkomligen. Regeringens möjlighet att utföra sitt uppdrag minskar, oavsett vem det är som regerar vid varje enskilt tillfälle. Och den märkliga effekten kan uppstå att framtida regeringar kommer att framstå som mer generösa mot väljarna än oppositionen – i stället för tvärtom.
Reglerna om budgetbeslut är dessutom inskrivna i Riksdagsordningen. Denna är inte grundlag utan har en ställning mitt emellan grundlag och vanlig lag. Den expertutredning som gjordes inför beslutet var entydig – formuleringen om att budgeten antas med ett sammanhängande beslut betyder just detta och ingenting annat. Ändå ignorerades utredningen av den tillfälliga majoriteten.
Ännu en effekt av budgetstriden kan därmed bli att respekten för lag och spelregler riskerar att urholkas. Det är ett högt pris för en voteringsseger i en fråga av så marginell faktisk betydelse.