Den socialdemokratiska kongressen var tänkt att bli en kickstart mot valet 2014 för Stefan Löfven och partiledningen. Men eftermälet har i stället handlat om en lång rad motgångar: friskolorna och det kommunala vetot, hanteringen av partistyrelseledamoten Omar Mustafa och antisemitismen och, sist men inte minst, den växande sprickan mellan S och Miljöpartiet.
S och MP. MP och S. Den verkliga rödgröna alliansen med en ansvarsfull ekonomisk politik – den som Mona Sahlin inte fick bilda 2008. Samarbetet låg kanske i träda under Håkan Juholts krumbukter, men med Löfven som ordförande har Sahlins politiska agenda kommit till heders i S-toppen igen. Därmed var fältet öppet för ett tätare samarbete mellan de båda partierna, även om de sagt sig vilja gå till val vart och ett för sig.
Men på kongressen valde alltså Löfven att gå motståndarna mot välfärdsvinster till mötes. Kommunerna får rätt att säga nej till friskolor, en tanke som Miljöpartiet inte kan acceptera. MP-ledningen valde inledningsvis att bemöta kongressbeslutet med tystnad. Men i onsdags kom lämpligt nog en ny migrationsöverenskommelse med regeringen. Och i torsdags, som av en händelse, fick den halverade arbetsgivaravgiften för unga plötsligt godkänt av Miljöpartiet. Där fick ni!
Arbetsgivaravgiften för unga har varit en profilfråga i oppositionens kritik mot alliansregeringen. Den kostsamma reformen från 2008 anses inte ha gett några effekter, i alla fall inga påvisbara, på ungdomsarbetslösheten. Om man tar bort rabatten uppstår många sköna miljarder (cirka 14 per år) att använda till profilfrågor, som till exempel fler lärare. Men så står MP:s ekonomiska talesperson Per Bolund (i SVT) och säger att ungdomar kan förlora jobbet om avgiften höjs. En god del av regeringsalternativet till alliansen föll i samma ögonblick.
För Fredrik Reinfeldt (M) var det en motsvarande bra vecka. Han kan nu räkna med stöd för i stort sett hela skattepolitiken, inklusive rutavdrag och halverad restaurangmoms. Tillsammans med allianskollegerna kan han nu åter skjuta in sig på den splittrade oppositionen, samtidigt som han själv kunnat lägga Tobias Billströms uttalanden om asylpolitiken bakom sig. Friskolor kan tvingas stänga och ungdomar förlorar jobbet med S-politiken. Varför kan inte valrörelsen dra i gång nästa vecka?
Varför är det så svårt att höja skatter och avgifter som en gång sänkts? Hur kan det bli effekter av en höjning om den uteblev vid sänkningen? I teorin är det enkelt. Om det lönar sig att jobba vill fler jobba mer. Och om företagaren får några tusenlappar till i månaden ligger en anställning närmare till hands än ett avskedande.
Men i praktiken är det svårt att bevisa några som helst effekter av en skattesänkning – forskaren skulle behöva två likadana länder där effekterna kunde mätas under samma konjunkturcykel.
I praktiken är det också psykologin som styr enskildas agerande. Det kan vara lättare att omedelbart uppfatta en försämring av den egna ekonomin, medan en förbättring läggs till handlingarna och i stället ger konkreta effekter på längre sikt.
Detta skapar rädsla hos politiker som vill vara alla till lags. Räddast just nu är Stefan Löfven vars vilja att vara till lags mot både partivänstern och storstadsväljaren har gjort att han tappat kompassen. Om han inte hittar den snabbt, och om det fortsätter att gå bättre för regeringen, kan han fråga sig: varför måste valrörelsen dra i gång redan nästa år?