Så löd argumentet för att införa avgifter för internationella studenter som studerar vid svenska lärosäten. Sedan 2011 måste internationella studenter betala mellan 70 000 och 140 000 kronor per läsår. Resultatet har blivit att andelen studenter från ett icke-europeiskt land sjunkit med 80 procent. Inför höstterminen 2013 ökade söktrycket något, men intresset är inte i närheten av så stort som innan terminsavgifterna infördes. Kvaliteten på svenska universitetsutbildningar kunde tydligen inte svara upp för anmälnings- och studieavgifterna.
Intentionen var god. Det är givetvis märkligt om utomeuropeiska studenter söker sig till Sverige endast för att de får studera gratis, och inte för att de anser svenska universitet och högskolor kan ge dem en bra utbildning. Men argumentet att det är kvaliteten som ska locka studenter kräver att det finnas någon kvalitet att tala om. Svenska universitet blir inte bättre för att möjligheten att locka studenter med gratis utbildningar slopas.
Det blev ramaskri i universitetsvärlden då båda lärosätena i Uppsala och Lund förlorade sina platser i den lista av världens hundra bästa universitet som brittiska Time’s Higher Education sammanställer varje år.
En del röster bortförklarade de försämrade placeringarna med att listor inte säger allt och att svenska universitet har andra kvalitéer. Må så vara, den försämrade placeringen har sina orsaker. Givetvis skickar det en signal till studenter som funderar över vilket land de ska söka sig till.
Tappet av internationella studenter är beklagligt. Om svensk akademi ska kunna stå sig internationellt måste universiteten vara attraktiva för utomeuropeiska studenter. Så länge universitetsväsendet dras med de strukturfel som finns är det svårt att se hur svenska lärosäten skulle kunna kvalificera sig i toppligan. Lärosätenas finansieringssystem bör ses över, och mentaliteten till högre studier förändras.
Avskaffandet av de avgiftsfri utbildning var en god tanke. Men kanske hade det varit bättre att ta itu med kvalitetsbristerna först.