Konflikten bekräftar den gamla sanningen att det går att kompromissa om det mesta men inte om principer. Och Svenskt Näringsliv har en princip, nämligen att ingen ska ha mer i lönehöjning än industrins anställda. Räknat i procentsatser. Och handelsanställda skulle enligt det nu förkastade avtalet ha fått 12,6 procent i lönehöjning på tre år i stället för industrins 10,2 procent.
Räknar man procent så skulle Handels onekligen ha fått avsevärt mycket mer än industrin. Men nu har Handels ett betydligt lägre löneläge än industrin. I kronor räknat skulle Handels inte ha fått mer än industrin.
Men Svenskt Näringsliv räknar alltså procent, inte kronor. Och här rör det viktiga principer för Svenskt Näringsliv. Där finns en stor oro över att årets avtalsrörelse ska resultera i så stora kostnadshöjningar för företagen att arbetstillfällen flyttar från Sverige. Det skulle bli svårare att upprätthålla en lönebildning som bevarar eller förbättrar svenska företags konkurrenskraft, anser Svenskt Näringsliv.
Två saker är märkliga i det här sammanhanget. För det första har Svenskt Näringsliv alltid arbetat för decentralisering av avtalsrörelsen. Resultaten blir bäst om besluten tas där pengarna finns, har Svenskt Näringsliv ständigt hävdat. Det var det som var motiveringen för att avskaffa Arbetsgivareföreningen. Utan centrala avtal behövdes ingen central arbetsgivarorganisation. Men nu visar sig Svenskt Näringsliv så centraliserat att man till och med kan stoppa ett avtal som parterna var överens om.
Det andra märkliga argumentet som svenskt Näringsliv för fram är risken för oansvarigt höga avtal "som norm i de förhandlingar som återstår, framför allt på hemmamarknadsområdena," skriver Svenskt Näringsliv i en kommentar. Det låter ju bra, men det var ju oro för att arbetstillfällena skulle flytta utomlands som man först betonade. Hemmamarknaden flyttar väl inte utomlands i första taget? Där är det i stället konkurrensen som avgör.
En viktig faktor för lönesättningen är att Handels har många kvinnliga anställda, och om kvinnolönerna ska höjas, vilket många kräver, så är det inte minst Handels och Kommunals medlemmar som berörs. Det är avgörande att kvinnolönerna sätts i avtal, och inte genom politiska beslut.
Den stora nackdelen med att bara räkna procent, som Svenskt Näringsliv gör, är att det ger ökade inkomstklyftor. Eftersom klyftorna i det svenska samhället är bland de minsta i hela världen, kan det vara rimligt att öka inkomstklyftorna i vissa fall genom stora lönelyft till exempel som stimulans till nyckelgrupper i vissa viktiga branscher. Men vad är vitsen med att hålla nere lönerna just på handelns område, när handelns arbetsgivare anser sig ha råd med större höjningar?
Vad händer nu? Vad ska de stackars medlarna medla om, när fack och arbetsgivare redan är överens om ett avtal? Visserligen kan man säga att 10,2 procent, som industrin fick, är i högsta laget. Men den ekonomiska utvecklingen i vårt land har ju gått lysande de senaste åren. Någon del av vinsten bör väl utgå till dem som arbetar i företagen och inte bara till aktieägarna. Och kanske bör man inte alltid räkna procent utan ibland, när det är motiverat, också räkna kronor. Skulle inte medlarna kunna skapa en öppning genom att föreslå lönehöjningar delvis i procent och delvis i kronor?
En strejk i affärerna till påsk är det sista svenska folket vill ha. Transport, som ju alltid vill strejka, har dessutom redan lovat sympatistrejk. Säkert kommer Elektrikerna med, som de brukar. Och så är väl hela cirkusen i gång.
Nu måste medlarna tala snällt och tyst med Svenskt Näringsliv och förklara att det där med principer alltid är farliga saker som man bör använda med försiktighet. Låt det avtal gälla som parterna på handelsområdet redan kommit överens om, eller pröva med
en kombination av kronor och procent, om det nu är lättare för Svenskt Näringsliv att acceptera. Vi konsumenter vill inte ha någon strejk, i synnerhet inte en som bara rör principer.
gunvor.hilden@comhem.se