Det är partisekreterare Sofia Arkelsten som skriver i Dagens Nyheter, om det överraskande beslutet att riva upp Moderaternas traditionella linje — att deras donatorer med alla medel måste hållas hemliga. Det är den inställningen, som delats av KD, som hindrat införandet av en lagstiftning om öppna partibidrag i Sverige sedan S gav med sig i frågan förra året.
Sverige är därför ett av mycket få europeiska länder som saknat sådan lagstiftning, och där ett av landets största partier drivs delvis på donationer från okända grupper. Vi har alltså aldrig med säkerhet kunnat frigöra oss från misstanken att partiet, i vissa frågor, anpassar sin linje till dessa anonyma bidragsgivares önskemål. Det har varit ett demokratiskt problem.
Att Arkelsten sent omsider tar sitt förnuft till fånga ska applåderas, men de självgoda brösttonerna blir lite pinsamma. ”Omedelbarheten” och ”ensidigheten” verkar nämligen inte fullt lika imponerande på den som drar sig till minnes att fem riksdagspartier redan redovisar sina pengar.
Det är dessutom uppenbart att detta är en omvändelse under galgen. Nyligen utsattes Sverige för skarp kritik från Europarådets antikorruptionsorgan, Greco, som konstaterade att regeringen inte, trots tidigare påpekanden för två år sen, lyft ett finger för att lösa problemet med hemlig partifinansiering. Regeringen hade hänvisat till att vårt självreglerande system fungerade fint. Så var uppenbarligen inte fallet, eftersom ingen överenskommelse gick att nå.
Nu är det däremot desto lättare - och därmed försvinner intressant nog ett av de starkaste argumenten för lagstiftning. Arkelsten gör klart att hon hellre ser en frivillig överenskommelse mellan partierna än en lag om bidragsredovisning, och det är en linje som har mycket som talar för sig. Det finns ett egenvärde i att så långt som möjligt låta politiska partier själva reglera hur de ska bildas, drivas och finansieras. Om det inte är nödvändigt, bör vi inte ge statsmakten fotfäste i partiväsendets inre rum.
Detta hänger å andra sidan på att en grundläggande nivå av öppenhet kan etableras, men det tycks nu möjligt tack vare M:s omsvängning. Den verkar redan ha förmått KD ändra sin inställning. Om SD blir ensamt kvar som bromskloss, är skadan inte allvarlig — ingen har några förväntningar på det partiets öppenhet, eller blir det minsta förvånad om det finns högerextremister bland dess finansiärer.