Det som inte kunde hända i Sverige hände redan 1986 när statsminister Olof Palme mördades på öppen gata. Lärdomarna från detta kunde inte förhindra att utrikesminister Anna Lindh mördades 17 år senare, bara ett par kvarter från Sveavägen. Men de bidrog kanske till att den påföljande polisutredningen sköttes på ett betydligt mer professionellt sätt.
I Norge hände det otänkbara 22 juli 2011, i Oslo och på Utöya. Åtta personer föll offer för bomben i Oslo medan 69 människor, de flesta barn och unga, sköts av Anders Behring Breivik på Utöya. 22 juli-kommissionens rapport i måndags visade att en rad svåra misstag begåtts, både i det förebyggande arbetet och under de timmar som dåden skedde. Tidningen Verdens Gang menar nu att statsminister Jens Stoltenberg, som ytterst ansvarig, bör avgå: ”De samhällsinstitutioner som ska värna land och folk fungerade inte”.
Men det är trots allt skillnad mellan att kunna förhindra att terrordåd sker och att mildra effekterna när det otänkbara ändå sker. I det förebyggande arbetet ingår bland annat att försvåra angrepp mot centrala institutioner och ämbeten i landet, och det är också säkerhetspolisens uppgift att spåra och bevaka personer och grupper som kan utgöra ett hot mot samhället.
Det är svårt för en utomstående att bedöma om just Breivik hade kunnat ringas in och sättas under bevakning. Internet svämmar över av extremistisk propaganda, men det kan inte vara många som också beställer hem stora mängder material för bombtillverkning. Det var sannolikt en svår uppgift att fånga honom, ensam som han dessutom var, men knappast omöjlig.
”Vi bemöter terror med mer öppenhet”, var bland det första Jens Stoltenberg sa efter 22 juli i fjol. Och i ett öppet samhälle går det förstås aldrig att helgardera sig mot terrordåd. Men att förbjuda biltrafik på gatan utanför regeringskansliet, som säkerhetstjänsten i Oslo krävde redan 2004, kan knappast kallas för att begränsa det öppna samhället. Det går att göra betydligt mer på den här punkten, både i Norge och i Sverige.
När det gäller effekterna, 77 döda, är det däremot självklart att ansvar nu måste utkrävas. Först dryga tre timmar efter Oslobomben greps Breivik på Utöya. Hur många ungdomar som fick sätta livet till för att inte polisens ordergivning fungerade, eller för att man inte ens hade en fungerande GPS som gjorde att man kom till rätt ö, vill man inte ens tänka på.
Men det måste man. Och att gripa gärningsmän och skydda medborgarna är en polisiär uppgift. Jens Stoltenberg har ansvar för att polisen har tillräckligt med resurser för att lösa den, men inte för exakt hur man går till väga. Ledningen för den norska polisen måste bytas ut. Det står klart efter kommissionens rapport.
Terrorn finns och kommer tillbaka. Norge och Sverige kan tillsammans arbeta för att minska risken för framtida terrordåd. Öppenheten måste då kompletteras med en professionell beredskap.