Om Kinas president Xi Jinping varit folkvald hade han nu haft en orolig första sommarledighet. Inte mycket har hänt under hans fyra månader som president och åtta månader som partiordförande. Det är inget ovanligt i sig, i en enpartistat kan man strunta i vad folk i allmänhet och medier i synnerhet tycker. I Kina har man tio år på sig och företrädaren Hu Jintao gjorde heller inget större avtryck förrän mot slutet av sin ämbetsperiod.
Men för Xi kan detta bli ett verkligt problem. Den växande kinesiska medelklassen kräver ett allt större inflytande över sin vardag. Den kräver att kunna påtala problem, och att partiet ska vara lyhört och öppet för förändring. Den kräver en ökad press- och yttrandefrihet. Det har gått 24 år sedan massakern på Himmelska fridens torg och en ny generation kineser vill bli en del av världen, och då inte bara genom ekonomi och handel. Xi Jinping har försökt att möta allt detta utan att lyckas särskilt väl.
Den nye ledaren prövades när journalister vid tidskriften Southern Weekend gick ut i strejk i januari, sedan lokala partifunktionärer plockat bort en regimkritisk artikel. Demonstrationerna utanför redaktionen pågick någon vecka utan att myndigheterna ingrep. En månad senare, i ett tal vid det kinesiska nyåret, gav Xi Jinping sin syn på saken: ”Partiet måste tåla stark kritik” och ”icke partimedlemmar måste våga säga sanningen”, var budskapet.
Men så är det det här med Mao. Xi Jinping har visat stor förkärlek för Mao Zedong och hans doktriner. Och det är inte populärt i Kina då många fortfarande minns umbärandena under kulturrevolutionen i slutet av 1960-talet. Rent konkret har många progressiva krafter hamnat i kylan och Xi missar inte ett tillfälle att hänvisa till Mao. Som när han talade om kampen mot korruptionen i Xibaipo i förra veckan. När Mao bildade folkrepubliken 1949 rådde förbud för partitopparna att till och med gå på födelsedagskalas och ge presenter, påmindes åhörarna om.
Idealiseringen av Mao är ett tecken på bristande kreativitet i partiet, säger den politiske kommentatorn Zhang Lifan i South China Morning Post. Han ser en växande besvikelse i landet bland alla som hoppats på förändring med den nya ledningen, och en stadigt minskande popularitet för Xi Jinping personligen.
Xi kommer inte att få tio år på sig som sina företrädare. Spänningarna emanerar oftast från fabrikerna i söder, med vidriga arbetsförhållanden. Kraven gäller arbetsmiljön, men också miljön i stort i megastäderna som aldrig slutar växa. Där finns också krav på sjukvård och utbildning för alla kineser. Och, som sagt, kraven från alla de miljoner kineser som fått välstånd men som också vill ha yttrandefrihet och demokrati. Kraven kommer att bli mer och mer explicita med tiden, och då duger det inte att ha en ledare som sitter på kontoret och drömmer om Mao Zedong.