Man kunde kanske ha väntat sig att säkerhetsnivån skulle ha höjts till det maximal vid landets fångvårdsanstalter efter sommarens spektakulära rymningar och fritagningar. Men inte. Så sent som på onsdagen var ingen extra säkerhet påbjuden vid den slutna Norrtäljeanstalten som bland annat hyser några klienter som av polisen betecknas som farliga. Således kunde två personer komma i bil utifrån och under vapenhot frita tre interner. Alla försvann genast ut i friheten. Det var inte tal om någon säkerhetszon runt fängelset och inte om rimliga restriktioner i fångarnas möjligheter att röra sig. Någon extra kontroll av fångarnas eventuella mobiltelefoninnehav förekom inte heller.
Kort sagt: det verkar som om landets anstalter sov en ljuv Törnrosasömn, oberörda av riskerna för nya fritagningar. Vad värre är, Kriminalvårdsstyrelsen förefaller också att ha ignorerat den förhöjda risknivån. Vågar man räkna med att säkerhetsnivån är höjd i dag?
Den politiska oppositionen lägger inga band på sin ilska mot mot den förda kriminalvårdspolitiken. Justitieminister Thomas Bodström valde att till en början hålla sig undan men tvingades i onsdags att avbryta sin semester för att svara på de oundvikliga frågorna. Svaren imponerar inte. Den föreslagna supersäkra säkerhetsanstalten får mera ses som ett köttben som justitieministern slänger i käftarna på sina kritiker än ett seriöst försök att lösa kriminalvårdens kris.
Förvisso är landets fängelser trånga och överfulla och det behövs ytterligare fångvårdsplatser. Men att samla ihop landets farligaste förbrytare på ett och samma ställe är inte särskilt välbetänkt. Och framför allt behövs de nya medel som regeringen tydligen är beredd att nu anslå till att återupprätta standarden på de befintliga fångvårdsanstalterna.
Där behövs en professionell personalpolitik som bl a sållar bort personal som är beredda att underlätta fångarnas fortsatta kriminella verksamhet innanför murarna. Det behövs också teknik som gör att mobiltelefoner och annan otillåten utrustning inte kan användas innanför murarna. Men framför allt behövs en upprustning av polisväsendet i landet som kan förhindra att brottsligheten växer. Bodströms förslag att fler poliser skall finnas runt fängelserna är mera försök att med kosmetiska medel lösa problemen.
Kraven på Bodströms avgång har haglat tätt i sommar. Det är dock knappast troligt att statsministern säger ja till sina politiska motståndares krav. Det är lika lite troligt att Bodström själv lämnar sin post.
Och i sanningens namn skulle inte särskilt mycket vara vunnet med en sådan manöver. Efter Bodström skulle en ny justitieminister komma med samma inställning till kriminalvården. Hon eller han skulle också verka i samma släpphänta kriminalvårdsklimat som hittills. Skall avgångskrav riktas mot någon borde det vara mot Kriminalvårdsverkets generaldirektör Lena Häll Eriksson. Den bistra sanningen är dock att ingen verkar ha begått något fel, bara rättat sig efter de politiska och ekonomiska premisserna.
Det behövs således mer resurser till kriminalvården men framför allt en offensiv och klarögd attityd till problemen. Den hittillsvarande låt-gå-mentaliteten leder ut på farliga vägar.