Norska Höyres partiledare Erna Solberg gick till val på att försöka få till stånd en borgerlig majoritetsregering. Det förutsatte att också det högerpopulistiska Fremskrittspartiet definierades in i samma borgerliga gemenskap som Kristelig Folkeparti och det liberala partiet Venstre.
En ny regering var nödvändig sedan koalitionen mellan Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet förlorat valet i början av september. Men resultatet kan inte på något sätt motsvara Erna Solbergs förhoppningar.
Av den tilltänkta fyrpartiregeringen blev det en tvåpartiregering. För Venstre och Kristelig Folkeparti blev det för magstarkt att sätta sig i en regering med Fremskrittspartiet och de två ville säkert också undvika det som i Norge nu kallas SV-fällan – att Sosialistisk Venstre helt kom bort i Jens Stoltenbergs koalition och tappade stort i valet. Solberg fick därför nöja sig med ett ”samarbetsavtal” som går de två mittenpartierna långt till mötes. Fremskrittspartiet tog däremot gärna chansen att för första gången ingå i en regering.
Fremskrittspartiet kan inte direkt jämföras med Sverigedemokraterna, eftersom partiets ursprung ligger i skattekverulans snarare än i kvarlevande nazism – men det är oroande nog att ett parti med främlingsfientlighet som lockbete accepteras som regeringsparti. Men partiet tvingas samtidigt administrera en regeringspolitik som har få likheter med dess vallöften. Aftenposten innehöll i går en lång lista på populistiska krav – från billigare sprit och drastiskt sänkta skatter till tiggeriförbud- som FrP lär få ge upp i regeringsställning. Hur detta påverkar väljarunderlaget återstår att se.
Venstre och Kristelig Folkeparti har lovat att stödja en regering som de inte själva deltar i. De kommer säkert att se till att det finns tillräckligt underlag i Stortinget för statsbudgeten, men behöver inte ta ansvar för allt som regeringen gör.
Höyre förlorar däremot mycket av sitt handlingsutrymme. Man måste både kompromissa med Fremskrittspartiet i regeringen och samtidigt se till att den politik man föreslår är acceptabel också för de borgerliga mittenpartierna. Trots att Höyre är det överlägset största partiet i denna konstellation av fyra partier är man också det parti som har minst möjligheter att sätta sin egen prägel på regeringsarbetet.
Säkert uppvägs – åtminstone tills vidare- detta för Höyres del av att partiet leder regeringen och besätter statsministerposten. Kanske visar det sig också att Fremskrittspartiet finner sig i att lägga det mesta av sin egen politik åt sidan för att kunna framstå som seriöst och ansvarstagande. Men generellt gäller att minoritetsregeringar som i sig själva är koalitioner får problem. En enpartiregering med bara Höyre hade varit mer naturlig. Men den möjligheten stängde Solberg själv redan före valet.