Krisen är verklig
Ge oss en folkomröstning så att vi kan rösta nej till vad spelar inte så stor roll! Så ser stämningarna ut i många europeiska länder just nu. I Frankrike visade vallokalsundersökningar att de viktigaste skälen för att rösta nej hade varit att man ogillade regeringen och att man hade ''fått nog'' oklart av vad.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att folkomröstningar så ofta i praktiken handlar om helt andra saker än om den fråga som står på valsedeln är givetvis djupt problematiskt från demokratisynpunkt (se också svaret på Peter Söderbaums brev nedan). Men det är också sant att många politiker utan att inse det inbjuder väljarna att svara nej just på frågor som har med EU att göra.
Tysklands förre utrikesminister Hans-Dietrich Genscher skrev häromdagen i Berlintidningen Tagesspiegel om tendensen att politiker i alla länder finner det bekvämt att skylla på EU när de inte vill ta ansvar för egna beslut eller inte omedelbart kan lösa problem på det ena eller andra området. Fenomenet finns i alla länder — men de konkreta saker som EU kritiseras för i ett land är ofta helt oförenliga med den kritik som finns i ett annat.
Det är givetvis överdrivet att hävda att EU som sådant eller Europatanken i mer övergripande mening hotas av nejröstningen i två viktiga medlemsländer. Varken i Frankrike eller Nederländerna kan resultaten tolkas som ett nej till EU-medlemskapet.
Det går att fortsätta samarbetet också på grundval av de fördrag som nu finns, liksom att fortsätta utvidgningen med Bulgarien och Rumänien som står näst i tur. Men det ledarskap som gemensamt utövats sedan 1950-talet av Frankrike och Tyskland försvagas allvarligt av att de två länderna fattat olika beslut och av att Frankrike under överskådlig tid kommer att ha en politisk ledning som förlorat den sista resten av sin auktoritet.
Krisen är alltså verklig. Men de frågor som författningen skulle reglera kvarstår. Blir det ingen författning så måste det ändå fattas beslut om t ex polissamarbete, större öppenhet, utrikespolitiskt samarbete och anpassning av regelverket för möjliggöra
framtida utvidgning med länder som alla anser borde få bli medlemmar, t ex Norge och Kroatien.
Att författningen är död betyder därför inte att de frågor som författningen berör kan läggas åt sidan. Regeringen är nu tvungen att klargöra sina egna prioriteringar inför det stundande toppmötet. Den borgerliga alliansen bör göra detsamma. Ett samlat riksdagsbeslut kan fortfarande behövas — men det bör i så fall anstå till efter valet 2006.