Det utlovade femte jobbskatteavdraget är satt under lupp inför höstbudgeten. Oppositionen gör sitt bästa för att välta förslaget. Ytterst hotar ett misstroendevotum mot regeringen och kanske nyval senare i höst.
Nu kan dock den ekonomiska krisen göra att förslaget skjuts på framtiden. Lika bra det, tycker nog en hel del Alliansväljare, och innerst inne kanske också delar av regeringen. Men inte Svenska Dagbladets ledarsida (12/8) som anser att avdraget ska genomföras till varje pris. ”Att inte föra sin egen politik är att abdikera”, slår man fast.
Till jobbskatteavdragets förtjänster hör lägre skatt på arbete (Sverige har numera inte världens högsta skattetryck) och tröskeleffekter mellan bidrag och arbete. Med avdragets profil mot låg- och medelinkomsttagare har premien för att gå från arbetslöshet till arbete höjts väsentligt. Ett vårdbiträde har efter fyra jobbskatteavdrag fått cirka 1 500 kronor mer i månaden att leva på.
Men för varje nytt avdrag, och vartefter forskarna hunnit studera effekterna, tyder alltmer på att jobbskatteavdraget inte når upp till standarden att vara den främsta symbolen för jobblinjen. Kostnaden för ett avdrag som ges till alla arbetande är stor och till sidoeffekterna hör bland annat att de med högre inkomster får skäl att snarare jobba mindre.
Verkligt effektiva skatteåtgärder som föreslås av forskarna (till exempel i Långtidsutredningen) vore att slopa värnskatten och kanske sänkt skatt på kapitalinkomster (för närvarande 30 procent). Men här har finansminister Anders Borg varit mycket tydlig: dessa åtgärder har fel profil fördelningspolitiskt. Att byta ut en åtgärd som ger alla arbetande lite extra mot en som bara gynnar höginkomsttagare kommer inte på fråga.
Men här om någonstans borde det vara på sin plats med lite principfasthet. De extra fem skatteprocenten för högre inkomster, värnskatten, infördes under brinnande 1990-talskris och skulle bort så snart det blev balans i ekonomin, enligt dåvarande finansministern Göran Persson (S).
Det löftet gjordes av goda skäl, då det på sikt är negativt för ekonomin med så höga marginaleffekter i skattesystemet.
Socialdemokraterna och Folkpartiet stod för tjugo år sedan bakom den stora skattereformen med sin tydliga uppdelning i kommunal och statlig skatt. Både partierna har sedan dess också varit med om att åter göra det svenska skattesystemet svåröverskådligt.
Jan Björklund (FP) visade i sitt sommartal en vilja till återgång med en marginalskattereform. Hur det blir med Håkan Juholt (S) får partiets egen skatteöversyn som leds av Leif Pagrotsky utvisa.
Hotet om både regeringskris och global finanskris borde åtminstone få Borg och Reinfeldt att stanna upp och fundera, och kanske även att göra en större översyn av skattesystemet. Att inte göra någonting av detta vore verkligen att abdikera.