Mot den bakgrunden framstår det som både logiskt och rimligt att generaldirektör Lena Häll Eriksson på torsdagskvällen avgick från sin befattning. Givetvis ställs samtidigt frågan om justitieminister Thomas Bodström, den högste politiskt ansvarige för kriminalvården, kan sitta kvar på sin post.
Det finns anledning att i sinom tid med stort kritiskt allvar ta upp den frågan. Men för dagen framstår en andtruten diskussion om justitieministerns eventuella avgång som direkt ovärdig.
Det viktigaste nu måste vara att rymningen klaras upp - och framför allt att den 54-årige, av daglig medicinering beroende, gisslantagne vårdaren räddas så fort som möjligt.
Men därefter är en diskussion om justitieminister Bodströms sätt att sköta sitt fögderi ofrånkomlig, inte minst mot bakgrund av att 20 personer under detta år rymt från slutna anstalter. Till det kommer alla de problem inom kriminalvården, ingalunda okända, som under detta år aktualiserats med ny skärpa.
Det handlar, först och främst, om säkerheten. Sådant som de flesta med självklarhetens automatik trodde var åtgärdat för länge sedan har i år tvärtom visat sig vara gapande hål. Undermålig kontroll av både besökare och personal. Ingen störning av interners mobiltelefoner.
Och, framför allt, inget eller i varje fall otillräckligt arbete för att centralt sammanställa, analysera och till alla berörda sprida information om rymningar av olika slag. Följden har blivit att det i en del fall varit möjligt att använda exakt samma rymningsmetod.
En annan brist, som rimligen kommer sig av samma missförhållande, är att farliga interner inte alltid är placerade på fängelser med tillräcklig säkerhetsnivå. I går ifrågasatte således kriminalvårdsstyrelsens säkerhetschef självkritiskt om den ene av rymlingarna, livstidsdömd för mord, inte borde ha suttit på en säkrare anstalt än Mariefred.
Överbeläggningen på anstalterna är ett annat stort problem. Den ökar trängseln, stressen och spänningarna bland fångarna, och gör vårdarnas arbetssituation hopplös. I en sådan atmosfär eroderas alla förutsättningar för någon form av positiv och meningsfull verksamhet för att rehabilitera och förbereda intagna som till äventyrs är mottagliga för det för ett liv utanför murarna.
Inget av dessa problem är i grunden särskilt nytt, även om många av dem har skärpts under senare år. Och det är ingalunda bara borgerliga politiker som slagit larm. Tung kritik har också kommit från de närmast berörda - vårdarna och deras fackliga organisationer.
Ställda inför denna kritik har socialdemokratiska justitieministrar genom åren haft en tendens att blunda och bagatellisera.
Den attityden är det inte riktigt läge för just nu, så i stället väljer Thomas Bodström att gå på offensiven. Han säger sig "gärna" ta en diskussion med de borgerliga partiledarna om hur rymningar från öppna och slutna anstalter utvecklats - och hävdar att "det är stor skillnad till vår fördel jämfört med de borgerliga regeringsåren".
Men inte löser sifferexcercis och käbbel om det förgångna ett enda av dagens brännande problem. Det vore klädsamt med en betydligt ödmjukare attityd från regeringens och justitieministerns sida.