Häromdagen presenterades nyheten att Greklands statsskuld passerat 160 procent av BNP, att Italiens och Portugals ligger nära 130 procent och att statsskulden ökat för alla EU-länder utom tre (Danmark, Lettland och Litauen). Det totala skuldberget för de 17 euroländerna uppgår efter årets första kvartal till ofattbara 8 750 miljarder euro, cirka 75 000 miljarder kronor, fem procent mer än för ett år sedan.
Uppgiften föranledde inga kommentarer från högsta nivå, vare sig från krisländer eller långivare. Inte heller upprördes marknaden genom att låta räntorna på statspapper skjuta i höjden. För bara något år sedan hade alla lampor blinkat rött, kanske hade vi fått se extra EU-toppmöte under sommaren där krisen diskuterades, där nya stödlån beviljades eller där arbetet med den gemensamma bankunionen skyndades på.
En förklaring till tystnaden som ofta förs fram är det stundande valet till förbundsdagen i Tyskland. I oktober sägs krisarbetet ta fart igen, när Angela Merkel säkrat omval och kan fatta obekväma beslut igen. Men det främsta skälet är nog ändå kriströtthet, och att det nu gått ett antal år med ständigt akutläge för eurozonen. Vi har helt enkelt vant oss.
Det är inte någon ny kris i vardande. Det är bara samma gamla skuldkris som tuffar på, den som tog fart 2010 i spåren av den akuta globala finanskrisen. Inte heller är de stigande nivåerna förvånande på något vis. Redan från början stod det klart i länder som Grekland och Spanien att det kommer att bli värre först, innan det blir bättre.
Alla åtgärder som ska bringa budgetar i balans tar tid. Det tar tid innan besparingar får effekt, och tiden innan strukturreformer och stimulansåtgärder kan ses på pluskontot är ännu mycket längre. För Sverige tog det fem år att vända ett underskott på 13 procent av BNP 1993 till balans 1998. Och då hade vi god hjälp av att ha en stark exportindustri som gagnades av den försvagade kronan. För vissa av euroländerna kommer krisen att fortsätta länge än.
Den stora frågan är om hur länge den politiska stabiliteten i krisländerna består. Nyhetsartiklarna om demonstrationer och strejker i södra Europa har också blivit färre, men oroligheterna fortgår och massarbetslösheten i Spanien och Grekland består. Än så länge sitter regeringarna tryggt i brist på alternativ, detsamma gäller i Portugal. I Italien har nyheterna om Enrico Lettas samlingsregering som tillträdde i april varit få, och det är ett gott tecken. Om populisten och valvinnaren Beppe Grillo fått reell makt hade läget garanterat varit annorlunda.
Stillheten på ytan bedrar. Därunder lurar verkliga oroligheter och politisk extremism. Greker och spanjorer behöver nytt hopp, inte denna passiva väntan. Kanske borde det ha varit ett extra EU-toppmöte i sommar ändå, så hade Merkel fått klara sig bäst hon kan.