Finansminister Anders Borg (M) har i veckan som gick fått glada nyheter gällande landets ekonomi. Inte så mycket för att tillväxtprognosen för 2010 nu skruvas upp ytterligare, till 4,5 procent, som för det faktum att det nu äntligen ser ut att vända för landets industri. Ett par hundra nyanställningar, låt vara tillfälliga, på Volvo och Scania var nog det som allra mest fick Borgs mungipor att peka uppåt.
Att konsumera sig ur krisen (tillväxten är högst inom handeln och tjänstesektorn) går en kortare period, men till slut måste de tunga hjulen börja rulla om ekonomin och jobben ska komma. Fordonsindustrin, med alla dess underleverantörer, är en viktig del av detta.
Regeringens problem under valrörelsen kan nu snarare bli att det går för bra för Sverige. Minnet är kort. Gårdagens finanskris har bytts till dagens krav på reformer och skattelättnader.
Plustecknet för en god krishantering är skrivet i sanden och blir allt otydligare med tiden. Att hänvisa till osäkerheten i Sydeuropa hjälper inte heller då en valrörelse tenderar att sätta allt ljus på inrikesfrågorna.
”Otack är världens lön” är ett uttryck som passar bra inom politiken. Väljarna röstar mer på förhoppningar om framtiden än att de ger lön för utförda prestationer. Det går att sura en del över detta. Under krisen var det ju fel på i stort sett allt som regeringen företog sig. ”För lite och för sent”, hette det från oppositionen. Men hur hade det gått för landet med rödgrönt styre under 2008–2009? Hade vi även då haft en statsbudget på plus redan 2012?
Det är det naturligtvis meningslöst att spekulera om. Regeringen har sin roll, oppositionen sin. Det var inte precis så att Göran Persson fick en blomsterkvast från borgerligheten efter saneringen av ekonomin på 1990-talet. Persson kan i stället tjäna som exempel på vad Alliansen måste göra nu: kavla upp ärmarna, peka ut riktningen och vinna valet. Och sedan nästa val.
Finanskrisens goda effekter finns där ändå. Den har svetsat samman regeringen. Och för alla, även uttalade motståndare, har Alliansregeringen numera stämpeln ”regeringsduglig” på sig. Populariteten kan skifta från en dag till annan, men dugligheten består. Detta är något som socialdemokratin har använt sig av genom åren. Nu kan rollerna vara ombytta.
I efterhand kan man också konstatera att det var i samband med krisens utbrott, för knappt två år sedan, som det vände för regeringen. De fyra partierna började, efter ett tveksamt 2007 och starkt underläge i opinionen, att fungera som en väloljad maskin.
Trendbrottet skedde inte utan hjälp från oppositionen. Under några dagar i oktober 2008 presenterade Mona Sahlin först sin nya gröna samarbetspartner, sedan, efter hårt tryck inifrån partiet, även sin röda. Magin för det statsbärande S var bruten och Alliansen fick chansen. Vänsterpartiets rykte om att göda den offentliga sektorn, utan hänsyn till budgettak och överskottsmål, gjorde mer eller mindre att rollen som det ekonomiskt ansvarsfulla politiska alternativet var ledig.
Statsbudgeten är nu under kontroll och på väg mot överskott. Men jobben kommer inte. Arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå, i Sverige liksom i de flesta europeiska länder. Allt mindre tyder på att folk kommer att kunna återvända till fabrikerna i samma utsträckning som efter tidigare kriser. Det här är ett stort bekymmer för regeringen då jobben gång på gång utses till den viktigaste valfrågan.
Det är förvisso ett bekymmer för oppositionen också. Den aviserade rödgröna politiken betyder till exempel att knappt 20 000 rut-jobb försvinner direkt. Högre skatter leder också till färre jobb på sikt, enligt en rapport från SNS i fredags. Exempelvis innebär nedtrappningen av jobbskattetavdraget för högre inkomster (över 40 000 kronor) 3 000 färre jobb.
Att Volvo och Scania nyanställer är bra, men framtidens jobb finns inom andra branscher, som miljöteknik. Förutsättningarna finns. Politiskt krävs ett långsiktigt arbete med huvudingredienser som utbildning och företagsklimat. Inte omedelbart valvinnande frågor, men kanske räcker förtroendet från hanteringen av ekonomin till för att regeringen även ska få förtroendet att lösa jobbfrågan?