Fredrik Reinfeldt är naturligtvis värd när Barack Obama besöker Stockholm. Men också de övriga nordiska statsministrarna deltar i mötet – och innan Obama reser kommer han att ha träffat de tre baltiska presidenterna i Washington.
I går möttes dessutom de nordiska och baltiska utrikesministrarna för överläggningar i Visby och från norskt håll aviserades en framstöt om ett gemensamt nordisk-baltiskt initiativ för att förmå Ryssland att acceptera ett internationellt fördömande av gasattacken i Syrien.
Händelserna på den större internationella arenan präglar ofrånkomligen också toppmötena i Sverige. Men även bortsett från händelseutvecklingen kring Syrien markerar dessa möten att Norden och det större närområdet kring Östersjön får en större vikt i den övergripande säkerhetspolitiska balansen.
För de baltiska staterna blir överläggningarna en markering av deras egen säkerhetspolitiska orientering – som i sin tur har avgörande betydelse också för Sverige. Och åter påminns vi om att Sveriges (och Finlands) möjlighet att utöva en stabiliserande inverkan är beroende av ett nära samspel med Nato där de tre baltiska länderna, liksom Danmark, Norge och Island är medlemmar.
Det finns mycket mer än säkerhetspolitik att tala med Obama om. Den internationella klimatpolitiken behöver en nystart. Det planerade frihandelsavtalet mellan EU och USA är viktigt för båda sidor och kan bidra verksamt till en återhämtning efter flera år av ekonomiska problem.
Om Sverige, Norge eller något annat nordiskt land än en gång kan bidra till försöken till fred mellan Israel och palestinierna vet ingen och inget lär läcka ut – men det vore fel att inte ställa upp om frågan kommer.
Obama personifierar på ett självklart sätt det bästa i den amerikanska drömmen, även om han alltid varit mer populär utomlands än på hemmaplan. Beröringspunkterna mellan den amerikanska liberala tradition som Obama företräder och de värderingar som förenar framstegsvänliga politiker i Europa är många och viktiga.
Omvänt får debattörer som genom åren återgett allt som påståtts om Obama av olika republikanska motståndare som om det vore fråga om ovedersägliga fakta nu anstränga sig för att hålla god min när presidenten själv dyker upp i Stockholm.
Det finns mycket att kritisera i USA. Landet lever långt ifrån alltid upp till sina egna ideal. Det är lätt att peka på exempel där USA:s utrikespolitik framstår som missriktad eller direkt cynisk.
Men sett i ett längre perspektiv är USA:s närvaro på världsscenen en faktor som det vore mycket oklokt att önska bort. Den hårdaste och mest träffande kritiken mot olika inslag i amerikansk inrikes- och utrikespolitik kommer ofta inifrån det amerikanska samhället självt och förs därifrån vidare till resten av världen.
Det handlar inte bara om politik i ordets mer begränsade mening utan om den amerikanska samhällsmodellen. Vi skulle alla vara illa ute om världens mäktigaste nation inte styrdes enligt demokratiska principer, inte präglades av en öppenhet och mångfald som är otänkbar på många andra håll och inte gång på gång visade en förmåga att börja om och ge ny mening åt den egna självständighetsförklaringens ord om alla rätt till liv, frihet och strävan efter lycka.
Det räcker att tänka på hur USA genom århundradena blivit en tillflyktsort först för religiösa fritänkare, senare för politiskt oppositionella, författare, konstnärer och andra för att landets positiva betydelse ska bli uppenbar.
Inget av detta ger USA:s ledare rätt att agera som de vill och stormaktsreflexerna fräter ofta på förtroendet – just nu representerat av Guantanmo (som Obama egentligen vill stänga) och reaktionerna på Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s avslyssning.
Men Obamas val att besöka Sverige och därmed också Norden när resan till Ryssland blev politiskt omöjlig är också ett erkännande från amerikansk sida av en värdegemenskap som ibland fördunklats. Och samtidigt är besöket ett erkännande av att det som sker i vår del av Europa också har betydelse för USA.