Kritiken motiverar misstroende
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
detta föranleder en misstroendeförklaring i riksdagen.
I ett drygt år har kritiken sköljt över regeringen i allmänhet och statsministern och förra utrikesministern i synnerhet. Kritiken från både Katastrofkommissionen och konstitutionsutskottet är skarp, svidande och konkret.
Ändå kom redan i går beskedet att de borgerliga partierna, med kristdemokraterna som hedrande undantag, beslutat sig för att avstå från att väcka frågan om misstroendeförklaring mot statsminister Göran Persson. Vilken grad av inkompetens och nonchalans måste en statsminister uppvisa om inte den provkarta i dessa avseenden som presenterats av ämbetets nuvarande innehavare anses vara tillräckligt underlag för en misstroendeförklaring?
Göran Persson skulle ha klarat misstroendeomröstningen. Stödpartierna hade inte vågat rösta emot honom, och de är naturligtvis också själaglada över att de inte heller behövde bekänna färg i fråga om Laila Freivalds — som dock, är det värt att påminna om, föll på en helt annan fråga än UD:s tillkortakommanden i samband med flodvågskatastrofen.
Och av detta drar då extrempragmatikerna inom m, fp och c slutsatsen att det, i någon mening, "inte lönar sig" att driva frågan till misstroendeomröstning. Men alldeles bortsett från att det, faktiskt, finns tillfällen då principerna måste få väga tyngst hade det också haft ett värde att tvinga envar riksdagsman, gröna såväl som röda, i den nuvarande majoriteten att visa om de många starka orden av kritik mot regeringens agerande hade någon substans.
Nu blir intrycket att stödpartierna genom en ödets nyck lyckats med något så ovanligt som att både äta kakan och ha den kvar — både framstå som åtminstone något principfasta, men utan att på allvar behöva utmana den man i vars regering de hoppas få sitta
med efter valet.
Och redan i går var statsministern i gång med bortförklaringarna. "Partipolitiken", vilket väl är hans kodord för kritik mot regeringen och honom själv, borde läggas åt sidan. Allt har "hörts förut till tröttsam leda". Och om han som statsminister själv skulle tvingas att söka efter information vore det som att "förflytta sig tillbaka till 1920-talet". Med tanke på tyngden i den kritik som Katastrofkommissionen tidigare och konstitutionsutskottet i går levererade hade en mer ödmjuk attityd inte missklätt Göran Persson.
Statsminister Göran Persson får kritik för allvarliga brister i roll- och uppgiftsfördelningen i regeringskansliet, för att fullskaliga krisövningar inte genomförts och för att han efter katastrofen inte mer aktivt sökte information, inte snabbare kallade samman en statsrådsgrupp och inte kontaktade kungen.
Förra utrikesministern Laila Freivalds kritiseras för att UD:s organisation för underrättelser och information inte fungerade och för att UD saknade beredskap. Även hon borde ha informerat sig bättre och
tagit initiativ till nödvändiga regeringsbeslut. Insatserna för att ta emot uppgifter från allmänheten kom i gång för sent. Samordningen med andra departement var dålig.
Försvarsminister Leni Björklund borde ha varit mer aktiv, bland annat för att klara ut förutsättningarna för Räddningsverkets insatser. Vårdminister Ylva Johansson åkte på semester och bistod inte UD i arbetet med den katastrofmedicinska insatsen. Biståndsminister Carin Jämtin borde tidigare ha kontaktat Persson och Freivalds. Finansminister Pär Nuder borde ha tagit initiativ till en tydlig markering av att finansieringen inte var ett hinder för katastrofinsatser.
Det är en tung, massiv och vittförgrenad kritik, som i olika grad berör hela sex statsråd. Föreställningen om socialdemokratins självklara regeringsduglighet i alla lägen klarade inte mötet med verkligheten. I de flesta andra demokratiska länder hade regeringen redan avgått.