Idergards första text i ämnet fanns i SvD den 7 april. I UNT den 10 april skrev jag själv att Idergard föreföll helt omedveten om att det som kallas feminism till mycket stor del har utgått från ett individualistiskt — eller liberalt
— perspektiv. Varför skulle liberaler vända ryggen åt sin egen historia, åt Mary Wollstonecraft, John Stuart Mill eller den kvinnliga rösträttsrörelsen bara för att ett antal svenska socialister vill starta ett "feministparti"?
"Den vanliga liberalismen" som Idergard säger sig omfatta har ända sedan 1800-talet innefattat resonemang som i vår tids språkbruk kallas feministiska.
Feminism är ingen ideologi utan snarare en tillämpning av tankar som både socialister och liberaler omfattar — nämligen uppfattningen att politiska beslut inte ska göra åtskillnad på män och kvinnor. För liberaler strider detta mot individualismen, för socialister strider det mot synen på klasser och produktionsförhållanden som de viktigaste politiska analysbegreppen. Men socialister blir inte liberaler — eller tvärtom — för att de på denna punkt för parallella resonemang.
Idergard skriver att feminismens syfte är att "vidga statens intervention" i det civila samhället och på marknaden och att varje liberal därför måste ta avstånd från den.
Säkert har många av Schymanpartiets grundare precis den ambitionen. Men det är i så fall en följd av deras socialistiska utgångspunkter, inte av att de försöker tillämpa dessa på "feministiska" frågeställningar. En liberalt inspirerad politik skiljer sig naturligtvis från en socialistisk i denna typ av frågor på samma sätt som liberalism skiljer sig från socialism i andra avseenden. Liberalens "plan A" är alltid att pröva om ett angeläget mål kan uppnås med hjälp av stimulanser till marknaden, opinionsbildning eller frivilliga rörelsers engagemang.
Men liberaler är inte alltid mot statlig intervention. Rätt för kvinnor att fritt välja yrke och utbildning och att ha en självständig ekonomi utan beroende av manliga förmyndare är krav som drevs av liberaler på 1800-talet med det uttalade syftet att, med Idergards egen formulering, "pådyvla civilsamhälle eller marknad normer som inte spontant uppstått där".
Så får man inte göra, enligt Thomas Idergard. Men det är naturligtvis skillnad på politisk intervention som syftar till att alla, oavsett kön, ska räknas som oberoende medborgare med egna intressen och egna önskemål och intervention som syftar till att bestämma lönestrukturen på varje arbetsplats eller varje familjs interna arbetsfördelning.
Det betyder inte att sådana frågor inte är viktiga — det är naturligtvis ett tecken på allvarliga missförhållanden när en kommunanställd barnskötare tjänar tusen kronor mindre än en park- och anläggningsarbetare i samma kommun med hälften så lång tid i yrket (UNT 20/4). Men det är knappast ett missförhållande som enkelt går att upphäva med lagstiftning — det handlar om slentrian, fördomar och kanske om dolda "könsmaktstrukturer" som liberaler har all anledning att erkänna — i de enskilda individernas intresse.
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör>
politisk chefredaktör>