Policydokumentet innehåller förslag om löntagarfonder som ska ta över ägandet i börsbolagen, förbud mot personalkooperativ, "återtagande" av privatiserad verksamhet och facklig bestämmanderätt över företagens bemanning. Kraven kan tyckas spreta i olika riktningar. Men beskeden i de tunga ekonomiska systemfrågorna är inte desto mindre tydliga: "Staten ska äga företag som formerar viktiga strukturer i ekonomin". Det "gemensamma ägandet" ska garantera "en överordnad organisation när olika intressen står mot
varandra". Formuleringarna är inlindade men innebörden kan inte missförstås.
Den hårda kärnan i vänsterpartiets syn på hur ekonomin bör organiseras är densamma som den alltid varit — eller rättare sagt densamma som den var innan det kommunistiska arvet tonades ned till förmån för en bredare och samtidigt mer diffus vänsterpolitik under Gudrun Schymans tid.
Tydligen har det nu gått så lång tid sedan verklighetens europeiska planekonomier bröt samman att marxistiska teoretiker törs pröva en återlansering. Men de grundläggande argumenten mot sådana experiment har inte förändrats sedan 1989.
Det kanske mest uppenbara argumentet för att inte införa planekonomi och förstatliganden i stor skala handlar om maktkoncentration. Om staten till alla sina andra maktbefogenheter också lägger ägarkontroll över t ex banker, storföretag och massmedier och makt att avgöra frågor som i dag regleras genom beslut, avtal och kontrakt på en fri marknad blir det svårt eller omöjligt för enskilda människor och grupper som vill pröva något nytt att kunna hävda sig.
Detta gäller naturligtvis också för de anställda inom de företag och andra verksamheter som samlats under politisk kontroll. Om statens planering pekar åt ett håll medan det lokala facket vill gå i andra riktningen kan ingen gärna tvivla på vilket intresse som vinner. Den löntagarmakt som beskrivs i kommunistiska dokument är med ofrånkomlig logik en illusion och kommunister som inte behöver bekymra sig om att vinna väljare har ofta erkänt att facket "under socialismen" får en annan roll än i
en "borgerlig marknadsekonomi".
Men det räcker inte med detta. Föreställningen att en central politisk instans skulle kunna samla all den information som behövs för att kunna fatta förnuftiga och ansvarsfulla beslut om hela samhällets ekonomi är naiv. Makt kan centraliseras men inte kunskap. När politiska organ samtidigt har nära nog total makt och otillräcklig information kan resultatet bara bli ett: besluten blir snedvridna i ett eller annat avseende och går inte att rätta till annat
än efter långa och tröga politiska procedurer — eller möjligen genom panikingripanden uppifrån. Planekonomin präglas i verkligheten av fullständig planlöshet.
Men den "planerade planlösheten" har ytterligare en beståndsdel. Bakom begrepp som staten, "gemensamt ägande", "demokratisk kontroll" etc finns alltid människor med fel och brister. De politiska elitgrupper som kommer att befolka olika delar av plansystemet, t ex för olika branscher eller olika landsändar, tenderar helt naturligt att själva börja uppträda som företagens eller det lokala näringslivets egentliga ägare och kommer med stor säkerhet att börja utnyttja sin ohotade maktställning för privata intressen eller för att dela ut förmåner till trogna anhängare. Det finns gott om forskning från verklighetens planekonomier som beskriver dem som i praktiken kontrollerat t ex energisektorn eller transportsektorn som moderna motsvarigheter till medeltida feodalherrar.
Också marknadens aktörer har mänskliga svagheter och inte heller de har tillgång till all den information som behövs för att "rätt" beslut alltid ska kunna fattas. Men skadeverkningarna av dåliga beslut blir mindre och kan mildras genom inverkan av andra krafter, t ex staten och fria fackliga organisationer, och genom att konkurrerande företag finns eller kommer att startas.
I riksdagen förhandlar socialdemokraterna med Lars Bäckström. Nu tar vänsterpartiet med Bäckströms ord avstånd från allt man stått för under tio års tid. Vad är då en uppgörelse med Bäckström värd — och vilka krav kommer Ohly att ställa efter valet?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör