En sådan faktor är att en stor del av det dagliga livet i Uppsala är politikstyrd. Den offentliga sektorn är inte bara en stor arbetsgivare i Uppsala kommun, den präglar också kommunen. De båda universiteten, Akademiska sjukhuset, kommunen, landstinget, de många statliga verken — alla är de institutioner som lever på skattemedel och således i en ständig ekonomisk krissituation.
Ambitionsnivån hos t ex universiteten är långt högre än som är möjligt med anslagen, detsamma gäller kommunen, Akademiska sjukhuset och landstinget. De anställda vill och kan så oändligt mycket mera än de har ekonomisk möjlighet att utföra.
Om detta handlade inte Distingsdebatten i Uppsala i tisdags där universiteten, kommunpolitikerna i länet, landstingsråd men också företrädare för regionens företag deltog. Debatten hade kunnat bli ett fruktbart möte mellan den offentliga sektorns företrädare och de många små och stora företagen som deltog. Så blev det knappast. I stället kretsade debatten mycket kring Uppsalas självbild. Är vi Uppsalabor för lite kaxiga? Eller för självgoda? Eller har vi för dålig självkänsla?
Den ytliga bilden av Uppsala universitet är den urgamla institutionen med historien tungt vilande på skuldrorna. Uppsala universitet är faktiskt en av Europas äldsta inrättningar som fortfarande är i bruk vilket kanske gör studenter, lärare och forskare onödigt högtidliga, som om de urgamla strukturerna hämmar mer än stimulerar.
Men det finns också en annan bild som kanske är mer sann. Ständigt för lite pengar — visst — men inom Uppsala universitets väggar pågår forskning och utbildning med spetsen riktat mot framtiden. Här finns kreativitet precis som hos de många småföretagen.
I sjäva verket borde till listan av konkurrensfördelar också läggas denna: den stora spännvidden mellan aktörerna i samhället. Här finns ju förvisso närhet till Arlanda, de två universiteten och ett av landets största och bästa sjukhus — men också små och stora företag. Här finns allt från "excellensföretagandet" runt Polacksbacken till de små dataföretagen och sushirestaurangerna i stan och verkstadsindustrin runt om i länet. Vilken potential detta är och vilken bredd i företagande! Så visst har Uppsala
och Uppsala län alla skäl att vara kaxiga — eller i varje fall nyktert och målmedvetet beredda att ta sig an framtiden.
På en punkt finns det dock skäl att vara pessimistisk och det gäller hur man utnyttjar arbetskraften på bästa sätt. Det förekom flera exempel på företag som klart deklarerat att de gärna vill ha anställda med utländsk bakgrund, inte av solidariska skäl utan av affärsmässiga. Mångfald betalar sig, helt krasst uttryckt, eftersom invandrare ibland föredrar att handla banktjänster eller grönsaker av personer med samma bakgrund som de själva har.
Men när det gäller kvinnor är de fortfarande inte särskilt synliga på framträdande poster i länet — och var det inte heller på Distinget. Doktoranden Marianne Granat från Företagsekonomiska institutionen i Uppsala klagade över detta och påpekade att så såg det också ut för sex år sedan när hon senast deltog i Distinget. När skall det bli någon ändring? undrade hon.
Tja, säg det. När det upptäcks att inte bara mångfald utan också jämställdhet lönar sig, kanske.
Kersti Kollberg