För ett år sedan intervjuades rektorn Elisabeth Viksten Eriksson av SVT. I området kring Gottsunda centrum och bort mot Bandstolsvägen var oron då stor efter nästan dagliga incidenter av våld, skadegörelse, bränder och stenkastning mot polis och räddningstjänst. Men på skolan var det lugnt, även om enskilda elever ofta var inblandade i händelser som också påverkade skoldagen. ”Vi använder oss av riktade insatser när vi märker att elever mår dåligt”, sade rektorn då (29/9 2017).
Natten till måndag försvann denna trygga punkt för Gottsundaungdomarna, efter den mycket omfattande branden som misstänks ha anlagts av de två tonårsflickor som påträffades i skolan under natten. Lågorna förstörde inte bara en trygg skola och arbetsplats. De förstörde inte bara tonvis med material som arbetats fram under kreativa processer. De förstörde en verksamhet som rest sig från betyg under genomsnittet till över, som lockat till sig engagerade lärare och elever med kunskaper, och en populär fotbollssatsning som grädde på moset.
Varje förälder i ett segregerat område vet att vägen ut för deras barn går genom ett bra språk och en bra utbildning. På måndagsmorgonen hade mattan ryckts undan för alla dem. Eleverna samlades i Gottsundakyrkan för att sörja, och för att så småningom kunna gå vidare. På nätet blandas förtvivlan med ilska, för vad någon gjort med ”vår skola”. Samhörigheten stärks, och beslutsamheten. Ska några ungar med en tändare få stoppa våra drömmar, vår framtid?
Ur askan kommer nya skott att spira, så småningom. Men på måndagen var det sorgen och vilsenheten som regerade.