Kung Sol och myterna
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Statsministern får "få aggressiva frågor" om arbetslösheten. Arbetslöshetsfrågan "står inte i centrum". Alltså är arbetslösheten ingenting att tala om. Det hade ju annars varit synnerligen lämpligt just på första maj, då alla rörelsens myndiga makthavare — funktionärerna, ombudsmännen, statsråden — demonstrerar mot sig själva i någon sorts låtsasblandning av historienostalgi efter de tunnslitna rötterna från rörelsens barndom och spelad oppositionslusta.
Vad vore naturligare för socialdemokraterna att opponera mot — när man nu ändå opponerar för en dag — än den av partiet självt administrerade arbetslösheten?
Statsministerns slutsats är, tydligen, att arbetslösheten inte är någon stor fråga bland människor, eftersom de inte angriper honom för den.
Bortsett från att arbetslösheten är en av de mest debatterade frågorna just nu, där hårda angrepp på och stark kritik mot de ansvariga inte precis saknas, kan det ju förvisso hända att relativt få människor bryr sig om att ta upp frågan i direkta samtal med Göran Persson.
Utöver en viss artighet och brist på framfusighet kan det i så fall bero på att man resignerat inför den massiva, avvisande stöddighet som den socialdemokratiska ledningen visar inför propåer i detta ämne. Att partisekreteraren talar om kritiken på detta
område i termer av "svarta sagor" lär inte heller uppmuntra till frimodighet.
Men den politiker, socialdemokrat eller av annan partifärg, som nonchalerar den massarbetslöshet som alltmer biter sig fast, även om den på marginalen just nu minskar till följd av högkonjunkturen, spelar ett högt spel. Man skall nog inte förväxla resignation med likgiltighet. För den som ändå gör det kan uppvaknandet på valdagen bli bistert.
I stället för att tala om arbetslöshet och andra tråkigheter framträdde Göran Persson inför folket som en sannskyldig kung Sol — som visserligen inte utlovade sol, men konstaterade att den sol som likväl sken var "partiets förtjänst".
Det sista förvisso sagt med glimten i ögat, men änd¨å symtomatiskt för dagens starkt idylliserande och helt enögda text. Socialdemokratin beskrevs som den goda kraften, "en rörelse som har tusenåriga rötter", besjälad av viljan att ständigt fullända samhället.
Om Olof Palme gjorde Sverige till världens bästa land för barnen, är uppgiften nu att göra Sverige till världens bästa land för de äldre — och dessutom bygga det gröna folkhemmet.
Enda hotet vid horisonten är den lömska borgerligheten, som vill sänka skatterna och "ge sig på" de sjuka och arbetslösa ...
Visst, alla partier har och behöver sina berättelser, sin tolkning av verkligheten, sina myter, om man så vill. Ett visst mått av överord och förenklingar hör hemma på högtidsdagar.
Men den som helt blundar för och retuscherar verkligheten visar framför allt dålig beredskap när det gäller att ta itu med samhällets verkliga problem — nu och i framtiden.