I stället får vi veta att ett antal miljarder har satsats på skolan och det rabblas olika siffror som handlar om kvantitet - fler 25-åringar har gymnasiekompetens och personaltätheten har ökat - men om kvaliteten talas det tyst. Rapportens titel "Ett decennium av satsningar på utbildning och forskning ledde Sverige till framgång" säger allt om hur regeringen ser på utvecklingen.
Men så finns ju den statliga myndigheten Skolverket. De har studerat hur skolan klarar av sin absolut viktigaste uppgift: Att förmedla kunskap. Och de har studerat utvecklingen över tid - tio år, närmare bestämt.
Bilden är inte positiv. Eleverna i grundskolan har blivit sämre i svenska, matematik - båda kärnämnen. Inte är det bättre i kemi. Det positiva undantaget är engelska. Men kunskapsnivån sjunker alltså i två av tre kärnämnen.
Men trots att Skolverkets egen undersökning visar att skolan brister i kunskapsförmedlingen orkar myndigheten inte framföra kritiken rakt ut.
"Medaljens framsida" heter det, är att de pedagogiska idéerna om "processmål" - att eleverna självständigt ska "forska" fram information - och "värdegrundsmål" har slagit igenom i arbetssättet. Detta framhålls alltså som något positivt, trots att verket några rader längre ner krasst konstaterar vad det här arbetssättet har lett till: "Eleverna tar ställning (i olika frågor) på alltför bräcklig kunskapsgrund" och "det som många gånger brister ... är förmågan att reflektera över ett konkret innehåll, oavsett om det är ett praktiskt arbete som i slöjd eller mer teoretiska kunskaper som i de samhällsorienterande ämnena."
Hur förklarar (avgående) utbildningsminister Thomas Östros detta? Problemen beror på, enligt honom, att skolan har fått för lite resurser. Men vänta lite nu! I regeringens eget dokument hette det ju att man trots de svåra ekonomiska tiderna hade satsat stora summor på just skolan.
Klarar Östros efterträdare Ibrahim Baylan av uppgiften bättre? Ett första uttalande väcker hopp. "En skola som mer fokuserar på kunskap än på tillfälliga resultat" är det första han nämner som svar på hur skolan kommer se ut efter tio år med honom vid rodret. Att han sätter kunskap främst är närmast att betrakta som ett trendbrott i den socialdemokratiska skolpolitiken. Ännu bättre hade varit om han hade sagt att kunskaper är viktigare än pedagogisk metod. Individuellt lärande låter fint i retoriken, men ibland är korvstoppning nödvändig, t ex för att banka in multiplikationstabellerna eller EU:s medlemsländer. Hur ska en elev kunna "forska"utan dessa och andra grundläggande kunskaper?