Det är inte många år sedan som Socialdemokraterna angrep utbildningsminister Jan Björklund för ambitionen att sätta lärande och kunskap i centrum för skolans arbete. Det talades om kravpedagogik och sorteringsskola. Insikten att kvalitetskrav inom utbildningen är ett sätt att bryta ned klassamhället i stället för att befästa det tycktes bortglömd.
Det var en ohållbar attityd som troligen starkt bidrog till partiets två senaste valförluster. På Dagens Nyheters debattsida i går anklagar i stället Stefan Löfven och Ibrahim Baylan regeringen för ”allt lägre ambitioner och sänkta krav på eleverna”. Mer träffande och konsekventa angrepp har man sett – men det är naturligtvis bra för skolan att också Socialdemokraterna nu börjar tala om kunskap på det sätt som partiet borde ha gjort hela tiden.
Annars handlar artikeln om partiets nya krav att göra gymnasieskolan obligatorisk upp till 18 års ålder. Tanken är i princip fullt rimlig. Nästan alla ungdomar går redan i gymnasieskolan och behovet av utbildning växer i hela samhället. Men just för att nästan alla ändå går i gymnasieskolan blir frågan vilket problem som Socialdemokraterna egentligen tror sig lösa.
Problemet är inte att för få söker sig till gymnasieskolan utan att för många hoppar av. En av orsakerna är de höga teoretiska krav som följde av ambitionen att alla utbildningar på gymnasienivå skulle ge högskolebehörighet. Detta har nu övergivits och regeringen vill dessutom införa alternativa gymnasieprogram för att se till att alla åtminstone fullföljer någon utbildning efter grundskolan. Men om detta finns inte ett ord i Löfvens och Baylans artikel.
En obligatorisk gymnasieskola som bara blir en förlängd obligatorisk grundskola löser inga problem. Att bara passera igenom en utbildningsform ger inte de kunskaper som behövs på arbetsmarknaden eller för högre studier. Gymnasieskolan måste innebära att man kommer upp på en ny nivå, att kraven höjs och elevernas ansvar ökar. Ett uttryck för detta bör i så fall också vara att staten i stället för kommunerna blir huvudmän för gymnasieskolan.
Kunskapskravet måste också leda till genomtänkta åtgärder när det gäller de elever som inte når målen. Omfattande stödinsatser måste kunna sättas in så snart behovet visar sig. Kanske är det också rimligare att knyta obligatoriet till antalet skolår i stället för till elevernas ålder. Den som inte lyckas hitta den nödvändiga motivationen i tonåren bör få komma igen några år senare och ta igen det förlorade.
Och vad uppnås med ett obligatorium om kunskapsnivån i grundskolan är för låg? Det som missas de första skolåren kan sällan tas igen senare. Att höja nivån i grundskolan är antagligen viktigare både för utjämningen i samhället och för enskilda elevers möjligheter när skolan är slut.