De allra flesta är överens om att den svenska skolan behöver ett rejält lyft. Just detta år, 2011, träder också en rad reformer i kraft som kommer att leda till en mer kunskapsorienterad skola och en stärkt lärarroll. Med en bättre lärarutbildning och krav på legitimation får också lärarna högre status och givetvis också bättre betalt.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) brukar tala om fullt genomslag för reformerna omkring 2017-2018. Men lärarna vill inte ge sig till tåls. De vill ha fullt genomslag i lönekuvertet omedelbart, 10 000 kronor mer i månaden. ”Bra lön ger bra lärare” står det på plakaten, i stället för tvärtom.
Och ingen skulle väl ha något emot att stryka ett streck över de senaste fyra decennierna. Då skulle lärarnas status ha bibehållts på 1960-talsnivå och lärarutbildningarna fortsatt att locka toppkrafterna till yrket. Nu ser inte verkligheten ut så. Skolan är en atlantångare som åter måste komma på rätt kurs och att börja med lärarlönen är ingen bra idé.
Att jämföra löner mellan olika yrkesgrupper är vanskligt. Lärarna jämför sig oftast med riksdagsledamöter, som är mycket få, eller civilingenjörer, som ofta jobbar i den konkurrensutsatta industrin, när de hävdar att de halkat efter lönemässigt. Ändå är det tveklöst så att lärarna, tillsammans med bibliotekarierna, tillhör de yrkeskategorier med högre utbildning som haft allra sämst löneutveckling de senaste decennierna.
Kommunaliseringen för 20 år sedan har uppenbarligen haft en stor betydelse. Att lärarna blev ”kommunalarbetare” och införlivades i snålt tilltagna budgetar samtidigt som 1990-talskrisen slog till, gynnade inte lärarlönerna. Det visar inte minst Maciej Zarembas uppmärksammade serie i DN tidigare i år. Alltmer pekar mot ett återförstatligande av skolan, men det vore ett misstag att tro att detta skulle lösa allt.
Ett problem för lärarna är homogeniteten i yrket. Sjuksköterskorna, som nu har högre genomsnittslön än grundskollärarna, hade framgång i sin lönestrid genom att hävda att avståndet till undersköterskorna var orimligt litet och till läkarna orimligt stort. Man verkade också för att öka löneskillnaderna inom kåren genom uppvärdering av specialistutbildning.
Detta är vägen att gå också för lärarna. Lärarnas Riksförbund (SvD 31/5) föreslår en karriärväg i yrket (legitimation, förste lärare, lektor), något som också regeringen varit inne på.
Förslaget är tilltalande för kommunerna och skattebetalarna då man slipper de miljardkostnader som en höjning av samtliga lärarlöner skulle betyda. Samtidigt får man någonting konkret för pengarna.
Viktigare än förhandlingstaktik och organisation är dock kvaliteten i skolan. En skola med goda förutsättningar för alla, och där läraren styr i klassrummet, får fler att söka sig till lärarutbildningarna. Bra kvalitet ger bra lärare.
Det är heller ingen risk för att lönen glöms bort på vägen. Enigheten är stor om att något måste göras. Alla politiker, från Cecilia Forss (M) i Uppsala till Jan Björklund är tydliga med att utvecklingen ska vändas och att lönen är en viktig del. Till och med finansministern, inte direkt involverad i frågan och inte känd för sin budgetgenerositet, har uttalat sig positivt om högre lärarlöner.
Några 10 000 kronor kommer det inte att bli, men vändningen är på väg, för lärarna liksom för hela skolan.