Sådana frågor går inte att besvara. Tokerierna ligger på helt olika plan. Men båda exemplen från veckan som gick visar att det finns starka skäl att bevaka kvalitetsaspekterna inom mycket hårdare än nu inom den verksamhet som ofta sammanfattas som ”vård, skola och omsorg”.
I båda dessa fall handlar det om enskilt drivna verksamheter. Men det finns knappast någon garanti för att liknande, eller andra, konstigheter inte skulle kunna inträffa i verksamhet som har kommunen som huvudman. I den bemärkelsen är allianspartiernas krav på skarpare kvalitetskontroll mer relevant än Reepalu-utredningens tankar om vinstbegränsning. Det handlar knappast om vinstjakt när en barnavårdscentral anlitar påstådda experter som tror att det är farligt att vaccinera sig mot mässlingen.
Galet är det, det finns inga förmildrande uttryck. Vårdcentralen Allvis i Stockholm har kopplingar till antroposoferna, en rörelse som kanske har en del goda sidor men som framför allt utmärker sig genom sina alldeles egna föreställningar om medicinska frågor. Här uppträdde en sköterska som hävdade att myndigheterna överdriver riskerna med att inte vaccinera sina barn, som påstod att febersjukdomar ”har en positiv inverkan på den personliga utvecklingen” och som rekommenderade homeopatiska medel för barn..
Någon kan tycka att de föräldrar som sökt sig till vårdcentralen Allvis är just sådana som har sympatier för antroposoferna och att det alltså är helt i sin ordning att de råd om sjukdomar och vaccinering som förmedlas motsvarar antroposofernas världsbild. Men det är inte i sin ordning alls.
Att avstå från vaccinering av ideologiska skäl är inget beslut som är resandes ensak. Om skyddet ska fungera och epidemier kunna undvikas så kräver det att andelen vaccinerade ligger i trakten av 93 – 95 procent. Sjunker den under denna nivå så ökar risken för spridning snabbt. Tendenser till just detta har kunnat iakttas i Stockholm i vinter.
Mässlingen är en potentiellt farlig sjukdom, också i ett land med väl fungerande sjukvård. Att delta i vaccineringsprogram mot en sådan sjukdom, där vaccinet också är väl beprövat sedan mycket lång tid, är alltså ett uttryck för en allmän samhällssolidaritet. Och tanken att skattepengar skulle kunna gå till verksamhet som drar åt rakt motsatt håll är naturligtvis orimlig.
Fallet med förskolan Myrlejonet i Täby, en av tre som tillhör ett företag vid namn Futuraskolan, är helt annorlunda. Här handlar det om att barnen efter ett chefsbyte från en dag till en annan råkat ut för att personalen talar engelska (sådan den nu är) i stället för svenska som de varit vana vid och som föräldrarna givetvis har väntat sig.
Skälet är obegripligt (skolan har i informationsmaterialet kallats för ”bi-lingual”, som om det vore en ursäkt). Den nya förskolechefen meddelar att det inte alls är något problem med att bedriva verksamheten på engelska eftersom barn så lätt suger i sig nyheter. Skolan har nämligen ett ”mindset” som utgår från globalisering. Att den också händelsevis ligger i Sverige är tydligen inget som slagit den nya chefen.
Konsekvenserna är givna. Förskolans pedagogiska uppgifter, som förutsätter att barnen kan utveckla sin kompetens i svenska språket, blir omöjliga att uppfylla. Nu hamnar Myrlejonet i Kammarrätten och kan, i bästa fall, dömas till böter. Men den enda rimliga konsekvensen är givetvis att verksamheten måste återgå till svenska som huvudspråk – eller upphöra.
Borde inte Ilmar Reepalu ha tittat på kvalitetsfrågor av detta slag i stället för att hänga upp sig på de så kallade övervinsterna? Jo, visst. Men han har gjort det han fått beställning på och tror antagligen själv att han gjort ett gediget arbete. Det är redan väl känt att många av remissinstanserna har en annan mening. Och målet om kvalitet och likvärdighet riskerar att skymmas av en helt annan debatt.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör