Nu är sommaren här och därmed är det dags för politikerna att skriva om sina käraste käpphästar. I går återkom folkpartiets vice ordförande Jan Björklund med sin skolartikel i DN. Den här gången gällde det Wärnerssonpengarna.
Syftet med detta statliga anslag var att öka antalet vuxna personer i skolan. Reglerna är utformade så att det bara gäller antalet personer. Om antalet inte ökar blir det inga pengar. Resultatet blir det väntade: skolorna anställer så många lågavlönade personer som möjligt.
Sedan höstterminen 2000 har enligt Jan Björklund 5 332 tjänster tillkommit inom förskoleklass, grundskola och gymnasieskola. Av dem saknar 4 359 pedagogisk utbildning. Jan Björklund drar den naturliga slutsatsen att socialdemokraterna är intresserade av kvantitet, inte av kvalitet, annars hade reglerna varit utformade på ett annat sätt.
Lärarbristen gör att krav på behörighet inte kan ställas till hundra procent. Men man kan till exempel underlätta rekryteringen genom att erbjuda akademiskt utbildade personer, som kan tänka sig att bli lärare, en kortare pedagogisk utbildning.
Men man bör definitivt inte utforma reglerna för statsbidrag så att man uppmuntrar kommunerna att anställa studenter direkt från gymnasiet som lärare, vilket uppenbarligen har skett i många fall.
Tvärtom borde reglerna utformas så att kommunerna stimuleras till att höja kvaliteten i skolan så att outbildad arbetskraft så långt möjligt ersätts med behörig. Detta kostar pengar och det är alltså där man borde sätta in de extra statliga bidragen.
Ett sätt att attrahera kvalificerad arbetskraft är naturligtvis att höja lönerna. Folkpartiet har gång på gång krävt höjda löner för lärarna, ett populärt sätt att få röster från den gruppen.
Men politiker ska hålla fingrarna borta från lönerörelserna. Har man en gång givit sig in i leken med att kräva högre löner för en grupp ligger fältet öppet. Är inte sjuksköterskorna, städerskorna, vårdpersonalen, barnsköterskorna, forskarna med flera också värda några kronor mer än de fått?
Nej, låt lönerna skötas i förhandlingar långt borta från klåfingriga politiker. I takt med att efterfrågan ökar har också lärarlönerna stigit. Resultatet av löneförhandlingar är alltid orättvist i någon mening, men det finns inget bättre alternativ. Det finns inga rättvisa löner, och framför allt är det inte politiker som ska bestämma vilka löner som är rättvisa.