En god bok, grillkväll och uteserveringsfika. Juni, juli och augusti är för de flesta den allra bästa tiden på året. Men alla har inte anledning att längta till sommartider. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet får det på sommaren, precis som under jul, ännu sämre. Det finns flera förklaringar till detta. Mer alkohol dricks på semestern, vilket generellt leder till mer bråk. Man tillbringar också mer tid med familjen. Under semestern kan terrorn i hemmen pågå under dygnets alla timmar.
Brottsförebyggande rådet har i år rapporterat om hur anmälningar av mäns våld mot kvinnor ökar. Mörkertalet förmodas fortfarande vara stort. Det krävs mod för att söka hjälp, och många lyfter luren som en sista utväg. Därför är det olyckligt om det tutar upptaget.
Trots att det är väl belagt att våldet mellan närstående ökar under sommarmånaderna, är det då som svårast att få hjälp, i synnerhet från kommunal stödverksamhet. Det är självklart att socialsekreterare behöver ledighet, men alla kan inte ha sommarlov samtidigt. Den nationella kvinnofridssamordnaren Carin Götblad slog i går larm om Socialtjänstens bristfälliga semesterplanering. I många kommuner lämnas de ideella kvinnojourer som har öppet att ensamma hantera det ökade sommartrycket. Resultatet blir att alla som ringer inte kommer fram.
Kvinnojourernas arbete är ett komplement till den kommunala hjälpverksamheten. Sedan den första startades 1978 har man hjälpt många kvinnor. Det är dock socialtjänsten som har det rättsliga ansvaret för att stödja människor som utsätts för våld och hot av närstående. Att människor ställer upp ideellt är fantastiskt. Men det är inte rimligt att kommunerna för den sakens skull helt skjuter ifrån sig sitt ansvar. I många fall har dödshotade människor enbart frivilliga krafter att vända sig till.
Det finns inget som säger att fristående organisationer skulle vara sämre än det allmänna när det kommer till hjälpverksamhet. I många fall kan det säkert vara tvärtom. Kvinnojourerna växte fram just därför att det allmänna inte tog problemen på allvar. Det är i dagens läge uppenbart att frivilligorganisationerna inte räcker till, varken ekonomiskt eller i personalstyrka. Trots att det numera är reglerat i lag smiter många kommuner fortfarande från sitt ansvar.
Socialtjänsten ger kommunala bidrag till kvinnojourerna. Detta sker i regel ”ryckigt” och utan långsiktighet. Det är svårt för jourerna att planera verksamheten när de inte vet hur mycket finansiellt stöd de kommer att tilldelas.
Socialtjänstens skyldigheter måste realiseras. Människors liv hänger på att stödverksamheten fungerar och det är oacceptabelt att de inte tas på större allvar. Kommunerna bör planera semestern bättre och se till att ge kvinnojourerna tillräckliga anslag.