Kvotering är diskriminering
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det var när universitetet 2003 beslutade att vika tio procent av platserna på juristutbildningen åt en särskild urvalsgrupp för personer med utrikes födda föräldrar, som det hela brakade lös. Två unga kvinnor som sökt till juristutbildningen utan att bli antagna, trots bättre meriter än alla i den särskilda urvalsgruppen, stämde då universitetet för otillåten diskriminering. Och i går fick de alltså, efter att staten överklagat tingsrättens dom, rätten på sin sida igen.
Fallet har skapat en ofta upprörd debatt. Syftet med universitetets inkvotering av individer med utrikes födda föräldrar, att öka antagningen till högre utbildning bland underrepresenterade grupper, har setts som lovvärd av många.
Men bortsett från att den aktuella gruppen faktiskt inte var underrepresenterad vid juristutbildningen då åtgärden infördes, handlar motståndet mot kvoteringen om försvaret av en av vårt samhälles mest grundläggande principer: Allas rätt till likabehandling.
Denna princip efterlevs ofta inte, därom kan alla enas. Diskriminering av personer med annan etnisk bakgrund än svensk är ett utbrett problem.
Men att försöka bekämpa denna form av diskriminering med en annan gör situationen värre. Risken är stor att motsättningarna mellan olika grupper i stället ökar. Kvotering befäster den uppdelning i vi och dom som den är tänkt att motverka, och de personer som sorteras bort i processen kan lätt, som i det aktuella fallet, känna sig orättvist behandlade.
I stället för att apa efter dem som utsätter sina medmänniskor för kränkande behandling är det viktigt att staten tvärtom markerar att ingen form av diskriminering kan tillåtas, oavsett syfte. Staten bör låta bli att ytterligare förstärka den destruktiva fixering vid kön och hudfärg som råder i dagens samhälle.
De flesta av oss vill ändå, när det kommer till kritan, inte bli sedda och bedömda efter varifrån våra föräldrar kommer eller utifrån vilket kön vi råkat få, utan för vilka vi är och vad vi kan.