14,6 procent är sannerligen inte mycket att hurra för. Så stor - eller snarare liten - är kvinnornas andel i de svenska börsbolagens bolagsstyrelser. Det är långt kvar till de 25 procent som förra jämställdhetsminister Margareta Winberg ville se innan hon tänkte dra tillbaka sitt kvoteringshot. Ännu längre är det till 40 procent, som brukar anses vara den gräns då man kan säga att jämställdhet råder.
Betyder det att en lagstiftad könskvotering kommer att bli verklighet? Ingen vet. Mona Sahlin lovade besked för över ett år sedan men ännu har inget hänt. Departementet har inte ens presenterat ett förslag till utredning, än mindre ett lagförslag.
Detta är dock inget att sörja över. Att konstatera att näringslivet ännu har långt kvar till målet om jämställdhet är inte samma sak som att säga att kvotering är rätt väg att gå för att skynda på takten. De senaste två åren har faktiskt andelen kvinnor i börsstyrelserna mer än fördubblats. Frågan har legat högt på näringslivets dagordning och topparna har förstått att det inte med trovärdighet går att hävda att urvalet bara sker efter kompetens om samtliga som väljs är män.
Att det har skett - och i många fall fortfarande sker - en diskriminering av kvinnor är svårt att bortse ifrån. Man ska heller inte ta miste på kvoteringsförespråkarnas goda föresatser. De vill, liksom de flesta, att människor ska bedömas efter prestation och meriter och inget annat. Tyvärr fungerar det sällan så i praktiken. Mänskliga fördomar gör att många döms efter föräldrarnas bakgrund, hur de ser ut, vem de älskar eller efter kön.
Problemet är att kvotering innebär att diskrimineringen görs permanent. Det märks inte minst på att kvotering oftast kallas för "positiv särbehandling", ett uttryck med en inbyggd motsats. Särbehandling är precis det som ska undvikas, hur kan man då göra en positiv variant av detta?
Om Mona Sahlin genomdriver Margareta Winbergs idéer innebär det i praktiken att varje styrelseledamot förutom kompetens ska bedömas efter kön. Detta kommer oundvikligen att leda till diskussioner kring frågan om en person har fått sin position efter kompetens eller har kvalat in på en särskild kvot. Så har det sett ut i alla situationer som kvotering har prövats.
Man måste inte gå till den omfattande och omdiskuterade lagstiftningen om positiv särbehandling i USA. Det räcker att se till debatten kring antagningen till journalist- respektive juristutbildningarna i Göteborg och Uppsala, även om kvoteringen där handlade om etnicitet och inte kön.
Problemet för näringslivet kvarstår dock. Med 14,6 procent kvinnor finns det mycket kvar att göra.
Mona Sahlin gör klokt i att inte göra allvar av kvoteringshotet. Näringslivet gör klokast i att fortsätta ta det på allvar.