Utredningen är dessbättre inte enig. Bland reservanterna finns socialdemokraternas Luciano Astudillo och folkpartiets Lennart Rohdin som i fredags företog en förödande dissekering av majoritetens förslag på Dagens Nyheters debattsida. I torsdags avvisades tanken om etnisk särbehandling inom arbetslivet i ett gemensamt inlägg i DN från samtliga tunga parter på arbetsmarknaden — LO, TCO, Saco, Svenskt näringsliv, Sveriges kommuner och landsting samt Arbetsgivarverket.
Med den uppställningen lär regeringen tveka länge innan den föreslår något som ens avlägset liknar utredningens förslag. Men det är inte desto mindre viktigt att i sak reda ut var felet med positiv särbehandling ligger. I den mer schablonartade politiska
retoriken tas det ofta för självklart att positiv särbehandling är just vad som behövs för att bryta diskriminering och förlegade attityder, på arbetsmarknaden lika väl som inom politiken eller högskolan.
Den som vill kan möjligen hävda att positiv särbehandling efter kön ibland kan fylla en vettig funktion, t ex för att vid i övrigt likartade meriter få in fler män i förskolan. Men samtidigt är ju den ofrånkomliga konsekvensen att den som på grund av positiv särbehandling inte får jobbet kan hävda att han eller hon utsatts för diskriminering på grund av sitt kön. Inte heller de som gynnas av särbehandlingen är alltid särskilt glada — det är lätt att stämplas som "inkvoterad" och sedan särbehandlas negativt just av detta skäl.
Ska man börja särbehandla också efter etnisk bakgrund växer problemet dramatiskt. Män och kvinnor är ju trots allt två kategorier som är lätta att identifiera. Men exakt vilka faktorer är det som ska vägas in om man tillåter etnisk särbehandling?
Handlar det om invandrare? Men många invandrare kommer från Norden och har rimligen inga särskilda problem på svensk arbetsmarknad. Handlar det om utomnordiska invandrare — hur ser man då på britter och tyskar? Är det invandrare från andra delar av världen än Europa som ska hjälpas fram? Ska en dataingenjör från Indien ha förtur framför en som är portugis? Kan man kräva positiv särbehandling om man har en utlandsfödd förälder? Och hur gör man om en infödd svensk med romsk eller samisk bakgrund ställs mot en invandrare från Schweiz eller Surinam?
Exemplen visar alla på en och samma sak: om man inför positiv särbehandling efter etniska kriterier så hamnar man i ett träsk av oklara kategorier, hopplösa distinktioner och till sist rena godtycket.
Och om man ändå försöker få ett sådant system att fungera så måste man förr eller senare tillgripa det som de sex representanterna för arbetsmarknadens parter beskrev i sitt inlägg i DN i torsdags, nämligen etnisk kartläggning och registrering.
Sådant förekommer inte i Sverige och ska inte förekomma. Tanken att mänskligheten kan definieras utifrån ett antal på förhand tillyxade etniska kategorier är absurd, kränkande och i sista hand farlig. Och det hjälper naturligtvis inte om registreringen skulle vara frivillig. Problemet är kategoriseringen i sig.
Vilken kategori tillhör man om man har en förälder från ett land och en annan förälder från ett annat? Kan man byta kategori om man blir osams med den ena grenen av släkten? Ska man kanske lämna sin anställning i så fall, om man fått den på grund av positiv särbehandling? Hur gör man om hemlandet delas upp i flera stater, som i det f d Jugoslavien? Kan man tillhöra flera kategorier samtidigt och t ex vara både turk och kurd, arab och fransman?
Sådana frågor kan förefalla orealistiska, men just exemplet med det forna Jugoslavien visar att de plötsligt kan ställas på blodigt allvar. Men även om något liknande inte händer igen, så återstår frågan
vad som händer med samhällsklimatet om vi börjar kartlägga och registrera människor efter deras etniska tillhörighet.
Vem vill ha ett samhälle där vi alla så fort vi söker in på högskolan eller söker ett arbete förväntas berätta vilken etnisk kategori vi anser oss tillhöra? Vad händer när någons etniska kategorisering läcker ut i samband med ett brott eller en olycka? Hur kan vi påstå att vi försöker skapa ett samhälle där positioner och möjligheter ska stå öppna för alla, utan ovidkommande hänsyn, om vi samtidigt registrerar människors etniska bakgrund?
Diskriminering ska bekämpas, men inte med en medicin som leder till att problemen blir ännu större än tidigare.
Håkan Holmberg