Det absolut viktigaste i riksdagens första partiledardebatt var att visa en enad front mot Sverigedemokraterna. Det lyckades. I bemötandet av Jimmie Åkesson talade de övriga sju partiledarna med en mun och lyckades tydligt visa både på orimligheterna i SD:s konkreta budgetförslag och på vilken grund hela partiet vilar, nämligen människors olika värde.
”Ni säger att ni vill satsa på våra äldre och att det ska finansieras av att massinvandringen avbryts. Era löften är därmed ofinansierade”, sade Mona Sahlin (S). ”Det låter på er som om invandring och arbetslöshet hör ihop, men något sådant samband finns inte”, fyllde Jan Björklund i.
Som av en händelse kom på onsdagen Arbetsförmedlingens rapport Generationsväxlingen som visar att 1,6 miljoner svenskar kommer att gå i pension de närmaste 15 åren. Arbetskraftsbrist väntar i många sektorer, om inte invandringen och födslotalen ökar drastiskt.
Flera av Alliansens partiledare underströk vikten av en bra utbildning för att möta behoven, och vikten av språkkunskaper för att nyanlända ska kunna komma ifråga för jobben och därmed integreras snabbare i samhället.
Sju av åtta partiledare återkom ständigt till behovet av öppenhet, tolerans och medmänsklighet. Den åttonde, Jimmie Åkesson, snärjde in sig själv i tal om brottslighet, ”högt barnafödande” i vissa grupper och ”omvänd diskriminering mot svenskar”.
Sammantaget blev det ett tydligt ställningstagande för människors lika värde från den nya riksdagen.
Även om enigheten mot SD var stark i partiledardebatten, så bestod förstås skillnaderna i övrigt. Men det var inte regeringens politik som stod i skottgluggen den här gången. De fyra partiledarna i Alliansen fick i stället agera åskådare när det stod klart att det rödgröna sammanbrottet verkligen är ett öppet sår.
Ett tekniskt fel som visade att Peter Eriksson (MP) skulle ha replik på sig själv fick Lars Ohly (V) att utbrista: ”Det vore intressant för ledamöterna att få höra Peter Eriksson av i dag bemöta argumenten från den Peter Eriksson vi gjorde upp med i augusti.”
Ohly var mycket besviken på sina tidigare samarbetspartner som gjort upp med regeringen i Afghanistanfrågan. Han menar att S och MP nu anslutit sig till linjen att ”bedriva ett krig utan slut” och därmed sviker sina löften till väljarna. Mona Sahlin konstaterade att de rödgröna hade en överenskommelse, men att man förlorade valet.
”Vi finns där på ett FN-mandat. Att skicka dit soldater för att riskera livet kräver ett brett stöd och vi tar ansvar för utrikes- och säkerhetspolitiken”, slog S-ledaren fast. Så som partiet alltid har gjort, med andra ord. Innan Vänsterpartiet fick sitt inflytande.