Kyotoavtalet äntligen i kraft
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Kyotoavtalet stadgar att de länder som undertecknat avtalet fram till och med år 2012 skall minska sina utsläpp av växthusgaser, bl a koldioxid, med 5,2 procent — räknat på utsläppsnivån 1990. Dessutom kunde avtalet inte träda i kraft förrän det undertecknats av så många länder att deras samlade utsläpp uppgick till 55 procent av 1990 års nivå.
När Ryssland för en tid sedan, efter lång tvekan, anslöt sig till avtalet kunde det äntligen träda i kraft.
Det är lätt, möjligen också lättköpt, att säga att avtalet är behäftat med betydande svagheter. USA, som svarar för en dryg femtedel av världens utsläpp av växthusgaser, finns inte med. Inte heller u-länderna, med de snabbväxande och miljöförstörande giganterna Kina och Indien i spetsen.
Den kritiken mot Kyotoavtalet är det i och för sig lätt att instämma i. Men någonstans måste man börja och även ett trevande första steg är bättre än inget steg alls.
På en del håll, med den amerikanske presidenten som den mäktigaste talesmannen, hävdas att Kyotoavtalet skulle vara i någon mening onödigt. Den klimatförändring som nästan ingen förnekar anses av många bara vara ett inslag i en naturlig klimatvariation, av ett slag som förekommit vid må¨nga tidigare tillfällen under jordens historia.
Den angenäma, men förledande, slutsatsen av detta är att läget skulle vara under kontroll och insatser för att minska utsläppen av växthusgaser obehövliga.
Under de senaste åren har dock flertalet i vetenskapssamhället allt tydligare lutat över åt uppfattningen att det vi nu ser av klimatförändringar i väsentlig utsträckning, om än kanske inte helt och hållet, är orsakade av människan. Det är hög tid att människan tar sitt ansvar och börjar "rulla tillbaka" utsläppen — vilket lär bli en lång och svår process.
Sverige stöder Kyotoavtalet, men vill samtidigt avveckla den enda betydande energikälla som inte bidrar till växthuseffekten, kärnkraften. Vem förstår det