För två år sedan var klimatfrågan aktuell nästan dagligen. Det ödesmättade klimatmötet i Köpenhamn närmade sig och som EU:s ordförandeland drev Sverige på mot höjda mål för utsläppsminskningarna i unionen. På andra sidan Atlanten lade USA:s nye president Barack Obama fram förslag om sänkta utsläpp av växthusgaser, med amerikanska mått mätt mycket ambitiösa mål.
Nu vet vi hur det gick. Kina blockerade förhandlingarna och det blev inget bindande avtal i Köpenhamn. Konsekvenserna av misslyckandet märks fortfarande i världen. Klimatfrågan är, om inte död så i alla fall vilande på det politiska planet. Forskningen om klimatförändringarna pågår som vanligt. Men nyheter om klimatet, som att istäcket i Arktis åter var rekordlitet efter årets issmältning, blir nu bara notiser i pressen.
Men det finns trots allt positiva tecken. Fjolårets klimatmöte COP 16, i Mexiko, blev en framgång så till vida att tvågradersmålet (den globala uppvärmningen får inte öka med mer än två grader Celsius) erkändes för första gången. Dessutom slutade mötet verkligen med ett dokument som alla stater utom Bolivia skrev på, om bland annat stopp för skogsskövling och upprättandet av en grön fond för klimatåtgärder.
Det går också att se positivt på att de gröna investeringarna nu ökar kraftigt i de båda största utsläppsländerna USA och Kina. Vindkraft i Texas och solenergi i Qinghai-provinsen är bara några exempel på de båda stormakternas samsyn i energifrågan. De vill inte ändra sitt sätt att leva, men heller inte missa tåget för de förnybara bränslen som förr eller senare kommer att ta över.
Dessvärre händer just nu i princip ingenting i den mest centrala frågan, den om utsläppens storlek. Positionerna är lika låsta som efter Köpenhamnsmötet och nästa år löper det enda bindande avtal som finns om utsläppsminskningar, Kyotoprotokollet, ut. En förlängning eller ett nytt avtal är i dag mycket långt borta, men det är ändå den uppgift som länderna står inför i november, när COP 17 inleds i Durban, Sydafrika.
Med västvärldens pågående skuldkris finns det knappast något som tyder på att Kina, som oförtrutet strävar på mot titeln världens största ekonomi (och utsläppsnation), kommer att sälja sig billigt. Utvecklingsländerna har flyttat fram positionerna till en mer central plats vid förhandlingsbordet. Det gäller särskilt de fem så kallade Bricsländerna, Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.
Det är väsentligt för klimatförhandlingarna att Barack Obama både lyckas få ordning på ekonomin och visa att han har kontroll över landet. Om han skulle misslyckas, och heller inte lyckas bli omvald nästa höst, kan det dröja många år innan en verklig lösning på den globala uppvärmningen är i sikte. De politiska alternativen till Obama i USA förskräcker, särskilt vad gäller miljöfrågan.
Den danska EU-kommissionären Connie Hedegaard varnade nyligen för den amerikanska Teapartyrörelsens inflytande. Och det räcker med att läsa några uttalanden av den republikanske kandidat som just nu ligger närmast en presidentkandidatur 2012, Rick Perry, för att inse att alla klimatskeptiker kan vara på väg att få sina innersta önskningar uppfyllda.
Enligt Perry finns inga vetenskapliga bevis för att klimatet påverkats av mänskliga aktiviteter. Den FN-ledda forskningen sägs vara starkt politiserad med det övergripande målet att vi ska ställa om till förnybara bränslen. Forskare som lyckas påvisa att detta är nödvändigt gynnas framför mer skeptiska kolleger. Klimatet förändras ? so what? - det har gjort genom alla tider. Säger Rick Perry. Även om en eventuell republikansk president skulle tvingas tona ned vissa sidor så kan man vara säker på att en kommande tävling mellan ett revanschlystet USA och Kina 2013 inte skulle gynna miljön.
Sveriges delegation åker till Durban 28 november med högt ställda mål om att fortsätta driva på för större åtaganden. Men utan skuldkrisens EU som en plattform är förutsättningarna sämre än tidigare. Det enda positiva inför COP 17 är att det var länge sedan förväntningarna var så lågt ställda.