Hopplösheten breder ut sig i ett Sverige på väg mot undergången. Åtminstone om man ska tro den del av nyhetsrapporteringen som handlar om viktiga frågor som utbildning och jobb. Vi ”halkar efter” och ”tappar mark” om vartannat, och de stora mer eller mindre utbildade ungdomskullar som lämnar skolan hamnar genast i ”massarbetslöshet”. En efter en framträder 20-åringar i medierna för att vittna om sin hopplösa situation.
Kvinnor och utlandsfödda råkar tidvis ut för samma behandling. Det tycks som om segregationen bara ökar, oavsett vad som egentligen händer. Sverige blir heller aldrig helt jämställt. I förra veckan rapporterade SVT att det kommer att ta 100 år innan kvinnor och män har lika lön. Hopplöst var ordet.
Det finns naturligtvis en risk att den politiska oppositionen underblåser det negativa, då man har som syfte att vinna val och få makten. Men svenska regeringar är ofta påfallande defensiva så länge det åtminstone delvis finns sanning i kritiken. Det gällde Göran Perssons regering 2006 och det gäller den nuvarande regeringen. Man ska visa sig handlingskraftig – och inte skylla ifrån sig.
Låt oss ta ungdomsarbetslösheten som exempel. Utan att förringa att det är svårt för många unga, särskilt de med dålig utbildning, att hitta jobb, måste man ändå konstatera att många av de siffror som nämns inte är relevanta. ”Massarbetslösheten” bland unga har en annan sida som sällan kommer fram.
I oktober 2007 övergick SCB till att mäta ungdomsarbetslöshet enligt den internationella standarden från ILO. Alla i åldern 16–74 år som sökte jobb räknades då som arbetslösa. För ungdomarnas del betydde det exempelvis att gymnasiestuderande som bodde hemma och ville jobba extra (men inte fick detta extrajobb) räknades som arbetslösa. Två år senare skrev Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist på DN Debatt (8/10 2009): ”Enligt statistiken är ungdomsarbetslösheten 29 procent ... Men räknar man bort de studerande och relaterar till befolkningens storlek i stället är ungdomsarbetslösheten 9 procent. De missvisande måtten påverkar samhällets syn på ungdomarna – och ungdomarnas syn på sin framtid.”
I dag är ungdomsarbetslösheten 25 procent (rensat för säsongsvariationer). Det är mycket tufft för babyboomens barn att komma ut på arbetsmarknaden i den segdragna lågkonjunkturen. Gruppen 19–24-åringar är större än någonsin tidigare just 2012, 784 000, 170 000 fler än för tio år sedan. Samtidigt har de många ungdomarna ett drömläge då pensionsavgångarna tilltar år för år. Den som utbildar sig, och satsar på rätt yrke, kan välja och vraka mellan jobben.
Men det kommer hela tiden nya dystra profetior. Långtidsarbetslösheten för unga, de som varit utan jobb i minst tolv månader, ökar. ”Utvecklingen går åt fel håll”, säger Ylva Johansson, arbetsmarknadspolitisk talesperson för S och något av expert på dystra profetior, till TT. Hon har förstås rätt i sak, men nämner då inte att andelen långtidsarbetslösa unga är 7,6 procent i Sverige mot 31,6 procent i EU.
Det är inte så att regeringen ska slå sig för bröstet för att det ser långt mycket bättre ut i Sverige än i Sydeuropa. Men Anders Forslund, chef för Ifau (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering), ser till att diskussionen kommer på rätt köl: ”Ungdomsarbetslösheten är inget stort socialt problem om man tittar på hela gruppen. Svenska ungdomar har korta arbetslöshetsperioder”.
Samtidigt som varje samhällsproblem tas på största allvar är det också viktigt att se de landvinningar som görs. Om en kvinna som får barn är inställd på att halka efter i löneutvecklingen kan det bli självuppfyllande. Om det i stället talas mer om de positiva trender som finns, som att uttaget av pappadagar har fördubblats på tio år, kan det bli lättare att ställa krav på arbetsgivaren och på pappan.
Detsamma gäller nyanlända flyktingar och 19-åringar som går ut gymnasiet. Vi har alla ett ansvar för att ge en bättre helhetsbild av läget, som kan vara svårt men inte hopplöst. Sverige är ett ganska bra land att leva i – och det går i många avseenden åt rätt håll.