Lägg Linnéarvet i Uppsala under en hatt!
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Tulpanundret i Stadsträdgården är minnesvärt och den häftiga internationella oasen mitt framför det stökiga Centralen-Resecentrumområdet kan vi fortfarande njuta av. För att inte tala om det som vi alla kan se mitt i vardagsbrådskan - blomsterbågarna över sofforna på gågatorna eller de stora baljorna med växter på Stora Torget.
Utanför Centralen sitter också alla plakat kvar från maj när det stora Linnéfirandet inleddes. Där finns allt med vad som skulle hända i Uppsala under våren, sommaren och hösten och med dessa plakat i backspegeln så kan ju var och en se att precis så som utlovades blev det.
Ett annat mått, mera kvantitativt mätbart, är statistiken från stadens Linnéminnen. Häromdagen kom siffror från Linnéträdgården och Linnémuseet. 38 000 besökare är rekordsiffran, tio gånger fler än förra året!
Trehundraårsjubileet är förstås huvudorsaken. Många besökare från när och fjärran har ju kommit till Uppsala för att på plats se var Sveriges mest berömde vetenskapsman levde och verkade. Men det hör också till bilden att Linnémuseet som tidigare förde en ganska blygsam tillvaro nu på ett mer tydligt sätt visat upp sig och sina skatter.
Linnéarvet är ju utspritt på synnerligen många händer, de finns i kommunen, på framför allt Uppsala universitet, i Svenska Linnésällskapet, i Linnés Hammarby, i Sävja. Inför jubileet förefaller det som om alla gjort sitt yttersta för att samarbeta och utifrån betraktat ser det också ut som om ett verkligt nätverk knutits ihop.
Det som inte får ske nu är att Linnéarvet sjunker tillbaka till arkiven, föremålsskåpen och glömskan. Det får inte dröja ytterligare hundra år innan Linnés minnen får blomma upp igen.
Varför inte skapa ett permanent organ på nätverkets grundval? En gemensam Linnéhatt av modernt snitt kan bidra till att Uppsala och Sverige återupprättas som en nation där vetenskapen sitter kanske inte i högsätet utan i vardagsmiljön, närvarande och tillgänglig för alla.
Carl von Linné var ju en vetenskapsman med många sidor. Han förenade sina tre grundområden botaniken, zoologin och geologin med känsla för språket och sinne för rikets försörjning, han betraktade folklivet, han var nyfiken och utforskande till sin läggning och inte minst hade han ett grundmurat globalt perspektiv. Han betraktade skapelsen i sin helhet - och fann att den var god.
Tjugohundratalets människor är luttrade och pessimistiska men Linné kan bli vägvisare för en ökad förtrogenhet med vetenskapens möjligheter att göra nya landvinningar och att lösa de globala problem som finns.
Uppsala kan med sitt Linnéarv och utomordentliga forskningsmiljöer bli en viktig plattform som samtidigt är en språngbräda för framtiden.
kersti.kollberg@telia.com