Håkan Syrén, ÖB, värjer sig mot talet om "svarta hål". Det är inte relevant hävdar han, eftersom begreppet avser ett läge då Försvarsmakten tvingas att reagera i efterhand på uppkomna ekonomiska underskott - medan man nu befinner sig i en "förhandssituation" där man redan i utgångsläget har grepp om förutsättningarna. Som den lojale och insiktsfulle ämbetsman han är gör ÖB sitt bästa både för att reda ut begreppen och för att, som det heter, "gilla läget".
Men ÖB är en sak, övriga deltagare i försvarsdebatten har verkligen ingen anledning att "gilla läget", eftersom allt talar för att det försvarsbeslut för åren 2005-2007 som nu är på gång kommer att lida av samma systemfel som en lång rad av de föregående försvarsbesluten.
En som definitivt tröttnat är Johan Tunberger, försvarsanalytiker vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut. I en mycket slagkraftig och tankeväckande artikel på DN Debatt pläderar han för att Försvarsmakten, alltså myndigheten, skall läggas ner och ersättas av en helt ny militär organisation där det är den operativa försvarseffekten och inget annat som får styra.
Hur mycket försvarseffekt får vi för de 40 miljarder som årligen satsas på försvaret? Vilka slagkraftiga förband till lands, till sjöss och i luften kan vi ställa upp för den summan - internationellt och här hemma den dag det eventuellt behövs?
Det är lätt att inse att det är de frågorna som är de relevanta. Men de diskuteras i sista hand, om det blir någon tid och energi över efter att de olika särintressena dansat kring guldkalven - det militärindustriella komplexet, det militärkommunala och det militärfackliga, andra särintressen av mindre dignitet inte att förglömma. Tunberger konstaterar beskt att vi får en så "försvinnande liten försvarseffekt för de 40 miljarderna att det måste betecknas som försnillning av skattebetalarnas medel".
Sverige har dubbelt så höga försvarsanslag som Finland, men förmår inte hålla mer än hälften så många soldater ute på internationella uppdrag, skriver Tunberger. Våra förband är otillräckligt övade, hävdar han. De har "stora hål" i sin utrustning och kan "inte ens i teorin kallas in". Våra officerare förlorar kompetens i snabb takt.
Det finns undantag, medger Tunberger. Det görs hängivna insatser "här och var". Det finns "små enheter" som kan vara både kompetenta och se farliga ut. Men som helhet har försvaret förlorat sin operativa förmåga, hävdar han.
Men hans mest uppseendeväckande slutsats är ändå att försvarsdepartementet inte klarar av sitt jobb, inte klarar av att styra försvarsmakten.
Och hans recept är alltså att myndigheten Försvarsmakten i sin nuvarande form läggs ner, precis som en gång Skolöverstyrelsen, och att alla anställda sägs upp. Sedan får den nya myndigheten, där alltså enbart den operativa försvarseffekten skall vara styrande, återanställa dem som behövs och dem som är lämpade. Resten får vara kvar i den gamla Försvarsmakten, som blir en ren avvecklingsmyndighet.
Rimligen skulle en sådan förändring tvinga fram en grundläggande, och realistisk, diskussion om det framtida försvarets uppgifter och verksamhet. Kanske kan en sådan diskussion få hjälp på traven av den säkerhetsstrategi som försvarsberedningen lovat formulera till nästa år. Det är verkligen inte för tidigt, 15 år efter Berlinmurens fall.
Tunbergers förslag må kännas revolutionerande - men det erbjuder en utväg ur det nuvarnade försvarspolitiska moraset.