I onsdagens Aktuellt uppmanar norska LO människor att sluta flyga med Norwegian. Bakgrunden är att bolaget har valt att anställa thailändsk kabinpersonal – med påfallande låga löneanspråk – för sina långdistansflygningar.
I reportaget framgår att en thailändsk flygvärdinna på Norwegian får cirka 3 300 SEK i grundlön. Till det kommer en ersättning per flygning och traktamente för övernattningar. Inklusive allt landar den faktiska snittlönen på 10 500 SEK i månaden.
Visst kan siffrorna se beklämmande ut med nordisk blick, men situationen är betydligt mer komplex än vad ett protektionistiskt LO vill låta påskina.
Som bekant finns stora variationer i välstånd mellan världens länder, vilket inte minst skillnaderna i lönenivå visar. Men lön är inte allt – den generella prisnivån måste också beaktas. Fast även om man tar hänsyn till att priserna är betydligt lägre i Thailand, är köpkraften för en thailändsk medellön mindre än en sjundedel av en norsk sådan – enligt Internationella arbetsorganisationen (ILO).
Av de 72 länder som ingår i ILO:s jämförelse har Norge den näst högsta medellönen, medan Thailand, med en snittlön på cirka 3 150 SEK, placerar sig på 62:a plats. Det är från den verkligheten som Norwegians thailändska kabinpersonal kommer.
Förmodligen framstår en grundlön på 3 300 SEK – och en snittlön på 10 500 SEK – som ett högst attraktivt erbjudande för många thailändare. Inkomster i den storleksklassen kan öka levnadsstandarden, framtidsutsikterna och valmöjligheterna betydligt i ett utpräglat låglöneland.
Men borde inte ett norskt flygbolag, med i huvudsak nordiska resenärer, också anställa inhemskt? Det anser naturligtvis LO, driven av en facklig grundreflex att bevara så många jobb som möjligt inom landets gränser.
Just därför är LO heller inte sena med att gå till angrepp mot det omoraliska i Norwegians låga lönesättning, väl medveten om att det är just lönerna som är den thailändska personalens verkliga konkurrensfördel. För låt oss vara ärliga: Förmågan att ge service på resenärernas modersmål är knappast det främsta argumentet för Norwegian att anställa just thailändare.
Det är viktigt att människor från fattiga länder släpps in på marknaden, och tillåts konkurrera om jobben. Endast då kan de enorma välståndsgapen i världen långsiktigt minskas. Men rätten att anställa och anställas får aldrig omvandlas till arbetsgivarens rätt att utnyttja.
Skräckexempel finns, kanske framför allt inom sjöfarten. Både inom kryssnings- och transportverksamhet har mönstret länge varit att fartyg registreras i stater med svag arbetsrätt, varpå arbetskraft från fattiga länder – ofta i Sydostasien – anställs. Därefter hårddumpas personalens löner och rättigheter.
På Internationella transportarbetarefederationens hemsida finns flera rapporter som visar på hur illa det kan se ut, och här handlar det definitivt inte om någon win/win-situation. Samtidigt trädde en ny Sjöarbetskonvention – som förhoppningsvis kan komma till rätta med delar av problemen – i kraft så sent som i augusti detta år.
Det finns alltså goda skäl att aktivt granska och bevaka hur företag från rika länder beter sig mot personal från låglöneländer.
Lönenivåer ska naturligtvis, som en del av detta, diskuteras och reflekteras kring. Men att onyanserat ställa sig på barrikaderna och kräva lika lön för alla motverkar, ironiskt nog, allt det som syftar till en rättvisare global resursfördelning.