Det vet hon knappast själv. Och om hon vet så har hon inte kunnat förmedla det så att andra förstår.
Å ena sidan vill hon, precis som tidigare, behålla det täta samarbetet med de tre övriga partierna och bilda regering med L, C och KD. Å andra sidan vill hon sedan en vecka tillbaka börja förhandla – ”samtala” är det ord hon använder – med Sverigedemokraterna i riksdagens utskott och bilda regering med SD:s stöd.
Hon har hela tiden vetat att Liberalerna och Centern inte vill göra sig beroende av Sverigedemokraterna och att Kristdemokraterna visserligen kan tänka sig att fälla regeringen Löfven med SD:s hjälp men inte vill förhandla med dem om politikens innehåll.
Det är Kinberg Batra som ändrat kurs, av allt att döma för att tillgodose en intern partiopinion som inte tycks besväras av utsikten att hamna i en situation där SD kan bedriva utpressning mot en moderatledd regering.
Men man kan naturligtvis inte ha ett nära samarbete med tre partier, som man nu hållit ihop med i drygt tio år, och samtidigt ”samtala” med ett annat utan att allianskollegerna är med. Moderatledaren måste välja.
Det ena alternativet innebär alltså att M börjar ”samtala” om sakpolitik med Sverigedemokraterna, och att alliansen upphör att vara en allians. Det koncept som varit så framgångsrikt under två regeringsperioder och som ställde de rödgröna partierna utanför regeringsmakten under åtta år rivs upp. Sverige förlorar ett tydligt och sammanhållet regeringsalternativ och bilden av Moderaterna förändras i många väljares ögon.
Det andra alternativet innebär att Kinberg Batra retirerar och klargör att det är allianssamarbetet som gäller också i fortsättningen. Sverigedemokraterna får rösta på alliansförslag om de vill, men några separata förhandlingar mellan M och SD kommer inte att föras. Hon får då ta kommandot inom sitt parti och klargöra för de krafter som vill öppna för SD att hon inte är beredd att agera så att Sverigedemokraterna får möjlighet att kräva politiska eftergifter i utbyte mot stöd i regeringsfrågan.
De moderater som drivit fram Kinberg Batras omsvängning brukar tala om att man måste ta hänsyn till verkligheten. Men själva ser de inte den verklighet som innebär att SD år efter år med en alliansregering kan hota med att fälla den om den inte rättar sig efter Sverigedemokraternas prioriteringar och förslag.
Man kan tycka att det är önskvärt med en majoritetsregering. Men majoriteter kan inte se ut hur som helst och det är helt orealistiskt att SD skulle finna sig i samma passiva stödroll till en borgerlig regering som kommunisterna/Vänsterpartiet så ofta har haft när Socialdemokraternas regerat.
Den traditionella blockpolitiken går inte längre att föra. Men i det läge som nu råder är det ingen bra idé att också spela bort den stabiliserande faktor som allianssamarbetet har varit.
Håkan Holmberg