Det är inte alltid lätt att förhålla sig till de växande klyftorna mellan stad och landsbygd, emedan urbaniseringen till stor del sker på frihetlig grund. Vad göra om människor föredrar stadens puls framför landsbygdens lugn? Det går knappast att straffa den grupp människor som inte vill bo i glesbygd för att en mindre grupp föredrar det.
Men inte heller det omvända är en särskilt sympatisk strategi. Dessutom leder utvecklingen till att flytten tillslut kommer att gå från att vara frivillig till att bli nödvändig. När glesbygden avfolkas blir det ohållbart för såväl välfärdsinstitutioner som företag att fortsätta sin verksamhet. Utan tillgång till arbete, skola, sjukvård och annan service blir det såklart än mindre attraktivt att bosätta sig på landsbygden.
Förra veckan rapporterade Dagens Samhälle (6/7) att hela 254 av 290 kommuner har en försörjningskvot (relationen mellan den arbetsföra befolkningen i åldrarna 20 till 64 och de barn och äldre som är de största mottagarna av kommunala välfärdstjänster) som är större än rikssnittet. Dessa makabra uppgifter beror just på att det är de folkrikaste kommunerna som har störst andel arbetsföra.
Att glesbygden tyngs mest av de kostnader som följer med den demografiska utmaning som Sverige står inför är inget nytt. När allt färre kan arbeta minskar skatteinkomsterna, samtidigt som utgifterna för välfärden ökar med en åldrande befolkning. Därtill visar data från Statistiska centralbyrån (SCB) att det är dubbelt så vanligt med en högre utbildning i storstäder och storstadsnära kommuner än på landsbygden. Så vad göra för att minska de ekonomiska och sociala klyftorna?
Det låter sig inte göras lättvindigt. Men landsbygden har mycket att erbjuda i termer av livskvalitet, kanske framförallt en generösare bostadsmarknad. Och det verkar som att alltför många underskattar gemytets dragningskraft. Därtill vore det en god idé att lägga ner bilden av att de som väljer bort staden skulle gå runt och huttra med offerkoftan på. De flesta ägnar sin tid åt långt mer konstruktiva saker än att grubbla över stadsbornas många fördelar. Storstaden är toppen och utgör en enorm tillväxtmotor, men innovationsförmåga är en dygd som inte bara återfinns där.
Lösningen innehåller inte reaktionära eller nostalgiska inslag i form av statens förbarmande. Ge landsbygden frihet att växa genom att underlätta för företagande, göra det enklare att bygga och försäkra en god infrastruktur och kollektivtrafik. Slutligen kan det vara på sin plats med en diskussion kring vilka förväntningar som finns. Samtliga medborgare måste ges likvärdiga möjligheter att bo, arbeta och leva. Men alla har inte rätt till gångavstånd till ett apotek.