Lång och krokig väg mot fred
Det historiska beskedet om IRA:s avväpning tidigare i veckan ger skäl till optimism, men ännu återstår mycket arbete innan det politiska dödläget kan brytas.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Förhoppningarna om att den nordirländska församlingen, där både katolska och protestantiska partier ingår, ska kunna återuppta sitt samarbete är därmed grusade för en tid framöver. Församlingen har inte sammanträtt på tre år på grund av de politiska spänningarna.
Ian Paisleys Demokratiska Unionistparti är det största protestantiska partiet, före David Trimbles UUP. Det senare partiet är mindre hårdnackat och välkomnar alla steg som tas i rätt riktning under fredsförhandlingarna. Men det är den 79-årige pastorn Paisley som har starkast väljarstöd, efter de senaste årens politiska polarisering på Nordirland.
Bristen på kompromissvilja är beklaglig, men knappast oväntad. Många unionister, i praktiken protestanter, är missnöjda med fredsförhandlingarnas resultat hittills och tycker att de sker helt på republikanernas, eller katolikernas, villkor. En annan bidragande faktor till missnöjet är att arbetslöshet och sociala problem ökat markant bland Nordirlands protestantiska befolkning de senaste åren, medan katolikerna i stort fått det bättre.
Förhandlingarna med IRA om att lägga ner vapnen har pågått sedan 2001. En viss avväpning skedde redan då, men processen går trögt. Tillit är en bristvara på Nordirland. IRA har tidigare försvagat sin trovärdighet genom att bryta mot vapenvilor och påstå att avväpning genomförts utan att så faktiskt skett.
IRA har fört en våldsam kamp för nordirländskt självstyre ända sedan första världskriget och konflikten har de senaste decennierna krävt över 3 600 människoliv. I slutet av 1960-talet trappades våldet upp och i över tjugo år exploderade IRA:s bomber titt som tätt i den brittiska huvudstaden. När organisationen mot slutet av 1980-talet och början av 1990-talet började visa viss förhandlingsvilja bröt sig mer våldsamma grupperingar ur, bland annat Real IRA.
De senaste åren har viljan att skapa ett permanent fredsavtal ökat något. Terrorattackerna i USA den 11 september 2001 bidrog till att minska acceptansen för IRA:s metoder bland nordirländska katoliker. Storbritanniens premiärminister Tony Blair har varit pådrivande i fredsprocessen. 1997 träffades en överenskommelse om vapenvila som banade väg för långfredagsavtalet 1998. Men IRA:s motstånd mot att lämna över sina vapen har hittills minskat trovärdigheten i fredsförhandlingarna.
Dagens situationen påminner mycket om läget i december förra året. Även då var det Ian Paisley som vägrade tro på att en avrustning verkligen ägt rum utan krävde bildbevis. Men IRA:s företrädare menar att fotografier bara är ett sätt att förnedra organisationen offentligt och framställa unionisterna som segrare.
För att komma runt problemet har avrustningen denna gång bevittnats av två präster, en katolsk och en protestantisk. Dessa har förklarat att IRA otvivelaktigt lämnat in alla sina vapen. Avfyras ett vapen i Belfast hädanefter tillhör det i alla fall inte IRA, det går de i god för.
Men dessa garantier tillfredsställer inte unionistledaren som hävdar att prästerna Alex Reid och Harold Good går IRA:s ärenden. Fredsprocessen är fortsatt skör. För ett par veckor sedan blossade de värsta oroligheterna på Nordirland på flera år upp när en protestantisk protestmarsch nekades att gå genom ett katolskt bostadsområde.
Efter Ian Paisleys kraftfulla utspel kommer det antagligen att dröja ytterligare flera månader innan fortsatta fredsförhandlingar ens kan komma på tal. Insikten om att det krävs större kompromissvilja från båda sidor för att kunna åstadkomma ett permanent fredsfördrag blir allt svårare att undvika.