Med Warszawapakten begravd och Nato strax bortom husknuten får Ryssland försöka finna utlopp för sina militära ambitioner i mer anspråkslös skala än vad som var möjligt på (o)salig Sovjetunionens tid. Men det som förlorats i magnifik militär supermakt kompenseras med en sorts enveten ihärdighet när det gäller att slå vakt om positionerna på det Ryssland gärna vill betrakta som sin egen bakgård, nämligen Oberoende staters samvälde, OSS.
Det består av Ryssland, plus de forna sovjetrepublikerna, numera formellt självständiga men alla likväl mer eller mindre beroende av Ryssland. Det för Ryssland smärtsamma och svårsmälta undantaget utgörs av de baltiska staterna, numera tryggt förankrade i både EU och Nato.
Rysk trupp tjänstgör som fredsstyrkor (och politisk påtryckningsfaktor) i några republiker, främst de centralasiatiska. I andra republiker, bland andra Moldavien och Georgien, finns dessutom ryska militärbaser. Lägg därtill den energipolitiska och därmed ekonomiska beroendeställning som de flesta av dessa republiker befinner sig i och det är lätt att förstå att Ryssland har många medel för att både bevara och vid behov utvidga sitt inflytande.
Ändå är situationen långt ifrån tillfredsställande från rysk utgångspunkt. Även om den politiska ledningen i länder som Armenien och Kirgizistan av olika historiska och geopolitiska skäl närmast välkomnar den ryska närvaron, finns det på andra håll en betydande olust över det ekonomiska och politiska beroendet av Ryssland och den därav följande stagnationen och fattigdomen. Det faktum att USA agerar aktivt i området och utvecklat militärt samarbete bland annat med Uzbekistan, där man rent av fått tillgång till militärbaser, oroar med all säkerhet Kreml.
Mest aktuellt i detta postsovjetiska maktspel är för dagen Georgien, som är mycket militärt intressant för Ryssland inte minst genom att det har direkt gräns med Tjetjenien. I Georgien finns tre s k autonoma republiker - Abchasien, Adzjarien och Syd-Ossetien. Dessa har alla, med större eller mindre direkt rysk militär och politisk inblandning, revolterat mot den georgiska centralmakten.
Under sin nye unge och dynamiske president Micheil Saakasjvilij har Georgien på senare tid visat en högre profil gentemot dessa enklaver. Ökat tryck från Georgien i förening med ett öppet manifesterat och uppenbarligen omfattande folkligt missnöje har nu fått Aslan Abasjidze, den lokale ledaren i Adzjarien, att avgå och fly till Ryssland.
Ryssland valde att retirera denna gång. Sekreteraren i det ryska säkerhetsrådet Igor Ivanov, tidigare utrikesminister, förhandlade fram uppgörelsen på plats. I dag jublar georgierna med rätta över segern i Adzjarien, men vägen till verkligt oberoende av Ryssland är fortfarande lång. EU har ett ansvar för att göra den kortare.