Invalet av juristen Eric M Runesson och författaren Jila Mossaed innebär inte på något sätt att de aderton är fulltaliga. Fyra ledamöter lämnade i våras, ytterligare tre har lämnat själva arbetet men har funnits tillgängliga för att rösta på distans. Sara Danius, Peter Englunds och Kjell Espmarks insats var nödvändig för Akademiens överlevnad.
Men vägen till ett återupprättat förtroende, till att dela ut Nobelpriset i litteratur, är fortfarande lång. Kvar på sina stolar finns den så kallade Kulturprofilens fru, Katarina Frostensson, liksom hans beskyddare, de före detta ständiga sekreterarna Sture Allén och Horace Engdahl. Så länge dessa finns kvar kommer Akademien internationellt att förknippas med händelser som förknippas med Metoo-rörelsen. Liksom varje pris och varje stipendium som kommer ur dess händer.
Uppenbarligen har Danius, Englund och Espmark ansett att Nobelpriset är någonting större än de själva, eftersom de valt att stanna kvar mot sin övertygelse. Och uppenbarligen anser Frostensson, Allén och Engdahl motsatsen. Kom ihåg Niklas Svenssons reportage i Expressen 6/4 1997 om kulturarbetaren som betalades av Akademien och som misstänktes för övergrepp, ”han är fixerad vid unga tjejer”. Kom ihåg brevet från kvinnan till Sture Allén för 20 år sedan som lämnades utan åtgärd. Och kom ihåg Frostenssons affärer med Klubben och Engdahls försvar för gentlemän som Kulturprofilen. Kom ihåg allt detta och försök sedan ta ett litteraturpris 2019 på allvar.