Långt från Havanna till Carolina
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den kubanske regimkritikern Hector Palacios Ruíz gör en gest runt bordet: här sitter Mae Liz Orrego Rodriguez, exilkuban och ledamot av LUF:s styrelse, några journalister från UNT samt hans livskamrat Gisela Delgado Sablón, projektledare för de fria biblioteken på Kuba. Gisela Delgado vet det förstås redan. Det finns en akt förberedd på Kuba: Hon kan få 25 års fängelse för att hon brutit regeringens informationsmonopol genom att vara "subversiv bibliotekarie".
Hector Palacios dömdes senaste gången till 25 års fängelse. Fängelserna på Kuba liknar koncentrationsläger: ingen vård, inga besök, undernäring och stora umbäranden. Efter sex månader i en 50 grader het isoleringscell utan ljus knäcktes hans hälsa. Vård har han nu fått i Spanien - men när han så småningom återvänder har han 21 år kvar att avtjäna. De måste återvända till Kuba, säger paret, det måste finnas människor som kämpar emot. Båda kallar sig patrioter. Visst, de - inte förtryckarna - har all anledning till det.
Hector Palacios håller upp en färsk utskrift med namnen på cirka 250 politiska fångar och på 72 samvetsfångar - Amnesty Internationals beteckning på personer som internerats för att de "tänker" fel. Kuba har extremt många politiska fångar per capita.
Förutom bland annat 26 oberoende journalister sitter 21 bibliotekarier i fängelse, dömda till livstidsstraff, för att de skapat fria bibliotek i sina hem, så att människor ska kunna läsa annat än kommunistisk, påbjuden litteratur. Regimen konfiskerar ständigt böcker och tidskrifter, hotar och arresterar människor. Men nya bibliotek dyker upp överallt. Just nu finns 75. Och hela 1 500 läsargrupper lovar gott för framtiden!
I enpartistaten och diktaturen Kuba finns inga fria medier. Internet är förbjudet att använda. Datorer och skrivare är förbjudna. Liksom alla böcker och annan kultur som misshagar regimen.
"Har ni läst Orwells 1984? Där har ni Kuba, en exakt kopia", säger Gisela Delgado. En extrem, aggressiv kontrollstat med en ideologisk polis i klass med Stasi, KGB och Gestapo - större än försvaret. Telefonerna avlyssnas, posten öppnas och censureras, husen bevakas. Inte bara hos oppositionen, utan hos alla. Det är ända sättet för regimen att överleva. Varför? Jo, för att oppositionen i Kuba är stark, enig, stor och optimistisk!
Något ligger i luften. Knappast händer något den 24 februari, valdagen. Men efter Fidel Castro. Det finns en stark beredskap för ett nytt politiskt system som kan vinna utan våld och med tolerans. En demokrati med mänskliga rättigheter och fria val. Sådan är plattformen Unidad liberal de la republica de Cuba. Det är denna fria union bestående av liberala organisationer och individer, och vad den redan åstadkommit för att stärka det civila samhället, som Hector Palacios Ruíz offrat sin frihet och hälsa för.
Oppositionen har skäl att vara optimistisk. Den vet att den har rätt, och därför har den större kraft och legitimitet än regimen. Ett gigantiskt moraliskt övertag. Man är högst medveten om att det måste utnyttjas på rätt sätt.
Vad Kubas oppositionspolitiker nu behöver mer än något annat är solidaritet från andra demokratiska stater. USA, Sverige eller något annat land ska inte lägga sig i och tala om vad de ska göra. Det vet de redan mycket väl. Och de måste göra det själva. Men alla som stödjer de mänskliga rättigheterna måste stödja det kubanskafolkets kamp mot en regim som kontrollerar och terroriserar sitt folk och håller det i fattigdom.
Ett sätt att visa solidaritet är att som bland annat holländska, norska, tjeckiska, slovakiska och amerikanska ambassaderna (dock ej den spanska!) låta oppositionella kubaner låna datorer och skrivare när de vill. En öppenhet som lett till attacker mot ambassader från Kubas sida - ett bevis om något på en moralbefriad regims aggression och desperation.