I dag är kvinnans position i samhället en hetare fråga än på länge, inte minst efter de uttalanden som den nye jämställdhetsministern Jens Orback gjort i samband med utnämningen. Och i ett reportage i UNT i lördags framgår det att kvinnors bokstavliga säkerhet i samhället fortfarande och sju sekel efter Birger jarl inte är självklar. Många kvinnor är rädda när de rör sig ute på stan när det är mörkt. De saknar inte fog för sin rädsla: det senaste året har 92 kvinnor anmält att de utsatts för överfall i det centrala Uppsala, av vilka nio är sexuellt relaterade. Har Uppsala och Sverige ännu inte lämnat medeltiden?
I ett avseende har Sverige kommit längre än under medeltiden: några avgörande brister i den lagstiftning som ska skydda kvinnors säkerhet råder knappast. Det är i praktiserandet, tolkningarna av lagen som bristerna framkommer. I Uppsala har man kommit långt i omhändertagandet av kvinnor som utsatts för våld. Såväl polisen som vården, här i form av Rikskvinnocentrum, har väl utarbetade rutiner för att kvinnor inte ska utsättas för ännu värre upplevelser när det inträffade blir rättssak.
Uppsala har alltså försteg i omhändertagandet men det bästa är ju att överfall aldrig inträffar. Hur ska det gå att minska antalet överfall till ett minimum? Var ligger ansvaret: på kvinnorna själva, männen eller på det omgivande samhället som kommun och polis? Svaret är att ansvaret nog måste delas. Självfallet ska ingen kvinna behöva känna att hon får "skylla sig själv" om hon efter ett par glas vin promenerar hem vid midnatt och då blir utsatt för överfall. Att röra sig i en civiliserad stad även i mörker måste vara en rättighet.
Samtidigt har ju de flesta kvinnor ändå ett val, om de vill utsätta sig för risken för att bli överfallna eller inte och då avstå från vissa beteenden som höjer risken. Får förnuftet ensamt råda kanske hon bör ta bussen hem eller i varje fall se till att hon inte går utan sällskap. På individnivå har förstås män huvudansvaret för ofriden och borde mycket mer än vad som är fallet ventilera attityder till kvinnor.
Kommunen kan göra åtskilligt för att höja säkerheten, inte bara för kvinnor utan för alla medborgare. Bättre belysning i staden och mer medvetenhet om riskfyllda miljöer som skog, vägtunnlar och gångvägar långt från bebyggelse är exempel på det som stadsplanerarna i Uppsala arbetar med. Det finns mer som kommunen tillsammans med frivilliga skulle kunna ge stöd till, exempelvis eskort av ungdomar hem i natten - liksom fler vuxna, nyktra personer på stan i Uppsalanatten.
I sista hand handlar det också förstås om vilka resurser polisen tycker att det är rimligt att lägga på ordningen och säkerheten i centrum nattetid. Mer, tycker nog de flesta Uppsalabor. Och onekligen har ett antal synliga poliser en lugnande inverkan på såväl stökiga män som på rädda kvinnor.