En ny rymning och ett nytt upplopp bildade effektfull bakgrund till gårdagens riksdagsdebatt om kriminalvården. Debatten hade initierats av folkpartiet, och justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp) avkrävde regeringen och justitieminister Thomas Bodström ett tydligare ansvar för kriminalvården.
Bodström valde att anlägga en tämligen försonlig ton gentemot oppositionen, möjligen med undantag av moderaten Beatrice Ask, och poängterade hela tiden den rådande samsynen mellan partierna i de flesta frågor som rör kriminalvården.
Frågan är om torsdagens debatt förmådde ge någon fingervisning om en kommande restaurering av kriminalvården. Justitieministern var noga med att påpeka vad som görs på anstalterna i landet för att minimera riskerna för rymning och upplopp och han påminde också om att kriminalvården tillförs ett tusental nya tjänster under de närmaste fyra åren.
Men medan Bodström inriktade sig på säkerheten på fängelserna ville bland annat Johan Pehrson att också vården och rehabiliteringen skulle rustas upp. I dag är rehabiliteringen mycket bristfällig om den över huvud taget existerar och han efterlyste också mer forskning om rehabilitering. Kriminologin förefaller mest intressera sig för brottets bakgrund och natur, sa han, mindre för möjligheten att återföra de dömda till samhället.
Samsynen räckte dock inte till regeringens förslag om en ny säkerhetsanstalt för de svårast belastade och våldsbenägna fångarna. Bodström argumenterade vältaligt för förslaget men vann inte gehör. En säkerhetsbunker strider ju också mot all inriktning på en någorlunda human kriminalvård. Visst finns det personer som är bortom allt hopp om återinträde i samhället och som måste hållas inlåsta med hårda restriktioner men det borde gå att höja ribban för säkerhetstänkandet redan på de befintliga anstalterna.
Under sommarens alla rymningsincidenter talades det vitt och brett om att säkerhetstänkandet skulle intensifieras vid fängelserna. En viss höjning av säkerheten har väl skett men avståndet till en rimlig nivå är långt.
Så förvisso har en skärpning och tillnyktring skett i kriminalvårdspolitiken men det är en lång väg kvar att gå innan det går att säga att säkerheten är tillfredsställande och att de dömda får en någorlunda human vård.